Retorikens spöken

Sammanfattning

Det har alltid spökat i retoriken. Med utgångspunkt i Derridas hauntologi frågar essän varför, och vad spöket vill den samtida retorikvetenskapen. Målet är inte att driva ut spökena för att finna retorikens sanna objekt. Med Hamlet, Marx och Derrida visas att tiden alltid är ”ur led”. Spöket föds ur den uteslutning som varje symbolisk ordning innebär, och drömmen om ett idealtillstånd fritt från hemsökelse är därför en ideologisk fantasi. Med Žižeks läsning av Marx förläggs sedan ideologin inte till ett falskt medvetande utan till våra försök att besvärja, namnge och förvisa spöket. Platons kritik av den gorgianska retoriken framstår som en sådan exorcism. Hos Gorgias finns i stället en etik som utgår från den hemsökta samtiden. Här kan retoriken finna sitt kritiska arv. Bortom dogmatisk idealism och cynisk relativism kan den då rikta udden mot samtidens ideologier, från platonska idéläror till nyfascistisk populism.

Citera

APA

Stagnell, A. (2015). Retorikens spöken. In E. Bengtson & F. Buhre (Eds.), Förledd och förtjust: Andra generationens retorikvetare tar ordet (pp. 73–85). Södertörns högskola.

@incollection{stagnell2015,
  author    = {Stagnell, Alexander},
  title     = {Retorikens spöken},
  booktitle = {Förledd och förtjust: Andra generationens retorikvetare tar ordet},
  editor    = {Bengtson, Erik and Buhre, Fredrik},
  series    = {Södertörn retoriska studier},
  number    = {3},
  pages     = {73--85},
  publisher = {Södertörns högskola},
  address   = {Huddinge},
  year      = {2015}
}