Retoriska begrepp: En introduktion

retorikens begrepp

De flesta som har någon slags kännedom om retoriken vet att konstens mest centrala begrepp är de tre övertalnings- eller bevismedlen ἦθος (ethos), πάθος (pathos) och λόγος (logos). Dessa tre retoriska begrepp myntades av Aristoteles i inledningen av Retoriken som ett sätt att kritisera vad han såg som de tidigare handboksförfattarnas fokus på bisaker såsom exempelvis hur man bäst manipulerar domaren i ett rättsfall. Aristoteles menade att det finns två typer av övertalningsmedel: de icke-konstmässiga och de konstmässiga. De förstnämnda är de övertalningsmedel som inte i först hand handlar om att påverka och övertyga med språket utan som snarare finns tillgängliga redan innan talet börjar (exempelvis vittnesutsagor, lagar, kontrakt). De konstmässiga övertalningsmedlen (ethos, pathos och logos) är de som vi använder i exempelvis ett tal för att övertyga en publik. Det är således viktigt att poängtera att de konstmässiga övertalningsmedlen, åtminstone för Aristoteles, används av talaren i talet, det vill säga talaren har inget ethos och publiken har inget specifikt pathos innan talet har påbörjats. Denna idé har kritiserats av moderna retorikteoretiker.

Det är viktigt att här komma ihåg att Aristoteles själv är väldigt tydlig med att han inte skriver en receptbok för hur läsaren ska göra för att lyckas övertyga med sitt tal. Själva tanken att en sådan bok ens skulle låta sig skrivas framstår, för Aristoteles, som skrattretande eftersom alla situationer är olika. Ett argument som övertygar en viss publik vid en viss tidpunkt behöver inte nödvändigtvis övertyga samma grupp av människor vid ett senare tillfälle (eftersom de då kanske har upplevt saker som gör att argumentet inte längre framstår som trovärdigt). Det finns alltså inte en konst som ger oss verktyg för att övertyga. Vad Aristoteles istället tänkte att han gjorde var att kartlägga de olika sätt på vilka talarna på torget i Aten försökte övertyga, för att sedan kunna kategorisera och systematisera dessa sätt för att bättre förstå och formulera en teori kring hur övertygande går till. Vad han fann i sina eftersökningar blev således att talarna använder sig av karaktären (ethos), de känslor som publiken känner (pathos) samt språket och argumenten (logos).

Ethos

Ethos inom retoriken handlar alltså om hur avsändaren använder sin karaktär för att övertyga sin publik. Aristoteles menar att detta i slutändan handlar om att framstå som trovärdig. Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet för vana eller sedvana och denna betydelse återspeglas också i hur det används av Aristoteles: det handlar om att framställa sig på ett sätt som överensstämmer med hur publiken föreställer sig en ärlig eller trovärdig person. Han påpekar också uttryckligen att detta inte handlar om publikens förutfattade meningar om talaren, utan endast vad talaren säger i talet och som kan tolkas som ett uttryck för dennas karaktär. Att nämna sin erfarenhet på området som talet behandlar eller att med exempel illustrera sin omtänksamhet kan därmed förstås som försök att övertyga med hjälp av ethos.

För Aristoteles består ethos främst av tre aspekter: välvilja (εὔνοιᾰ), handlingsklokhet (φρόνησις) och duglighet, dygd eller förträfflighet (άρετή). Han menade alltså att talarna, i sina försök att övertyga, försöker framställa sig själva som välvilliga mot publiken, handlingskloka och förnuftiga samt dygdiga och förträffliga.

Pathos

Pathos handlar om de känslor som talet frammanar hos publiken. I Retorikens andra bok har Aristoteles en lång utläggning om hur olika känslor skapas eftersom han menar att det är känslorna som “är orsaken till att man ändrar sig och gör annorlunda bedömningar” [1378a]. Här får vi till exempel lära oss att vrede kommer av ett begär efter hämnd om någon exempelvis inte behandlat oss väl, ringaktat eller förlöjligat oss. Så, om talaren exempelvis vill att publiken ska känna vrede mot en motståndare behöver talaren beskriva situationen på så sätt att åhörarna känner att motståndaren har behandlat dem dåligt, ringaktat eller förlöjligat dem. Detta gör talaren genom att få publiken att föreställa sig en situation, ofta genom en berättelse eller en trop, som kan frammana de eftersökta känslotillståndet.

Logos

Logos är utan tvekan det mest problematiska begreppet i retorikens grundläggande triad, inte minst eftersom ordet hade en rik och mångfacetterad innebörd i antikens Grekland. Förutom att betyda ‘ord’, ‘tal’ och ‘språk’ kunde logos också användas bland annat med betydelsen ‘resonemang’, ‘berättelse’, ‘argument’ och ‘tänkande’. Allt detta kommer också samman i Aristoteles idé om logos som bevismedel: det handlar om hur vi använder språket på olika sätt för att övertyga en publik. Det kan exempelvis handla om troper och figurer, såsom hur metaforer etablerar en viss bild av det vi talar om, men också om hur argument hänger ihop och om de är logiskt hållbara. Enligt Aristoteles finns det två former av bevisning som hör till retoriken: exemplet och enthymemet. Vid exempelbevisning använder talaren antingen ett riktigt eller påhittat exempel för att stärka vår tes. Aristoteles illustrerar detta själv genom att stärka tesen att makthavare inte bör utses genom lott (något som var vanligt, framförallt i antikens Aten) med exemplet att vi aldrig skulle låta lotten avgöra vem av sjömännen som ska styra skeppet och agera kapten (istället väljer vi den mest kunniga till uppdraget). Enthymemet är, å andra sidan, en slags argument genom deduktion. Dessa behöver dock inte alltid vara logiskt giltiga (som en syllogism) utan endast sannolika. Aristoteles ger oss bland annat exemplet från när Demades, en atensk politiker, argumenterade för att det var hans motståndare Demosthenes politik som ledde till all den olycka som drabbade Aten i och med kriget mot Makedonien. Det här är ett argument som bygger på premissen att något som händer först (Demosthenes politik) är orsaken till något som händer där efter (olyckor som kommer av ett krig). Och det är ju såklart möjligt, kanske till och med sannolikt att de politiska förslag som Demosthenes lade fram ledde till krigets olyckor, men det är ju på intet sätt nödvändigt att så är fallet.

För den som vill läsa mer om dessa och andra retoriska begrepp rekommenderar jag Aristoteles bok Retoriken som finns i svensk översättning. Jag har också skrivit en kort introduktion som behandlar Aristoteles definition av retorik.