Vad är retorik?
Konsten att tala väl? Konsten att övertyga? Eller bara tomt prat? Hur ska vi egentligen definiera retoriken? Vad är ethos, pathos och logos? Här finns korta introduktioner till retorikens natur, dess historia och dess grundläggande begrepp.
Ordet
Ordet retorik finner sitt etymologiska ursprung i den antika grekiskan, där rhêtorikê, som det heter på antik grekiska, utvecklades ur ord som rhêtôr (”talare”) och rêma (ungefär ”ord”/”det som är sagt”). Frågan om retoriken uppfanns, eller kanske snarare upptäcktes – då vi kanske kan utgå ifrån att människor, åtminstone så länge som vi har haft förmågan att tala, alltid har försökt övertyga varandra – av de gamla grekerna är en komplex fråga. Men vad vi kan säga är att grekerna själva tänkte sig att retorikens födelse inte bara var en grekisk ensak, utan också att den var tätt sammanbunden med uppkomsten av den antika grekiska demokratin. Enligt den store romerska talaren och retoriken Cicero ska exempelvis Aristoteles ha berättat (i ett i dag förlorat verk) om hur retoriken föddes i grekiska kolonier på Sicilien efter att folket där hade frigjort sig från den styrande tyrannen. I de folkförsamlingar, och inte minst i de folkdomstolar, som upprättades efter tyrannens fall märkte man snabbt att människornas förmåga att tala väl gjorde skillnad för om de fick gehör eller inte för sina åsikter.
I dag tänker många därför att retorik betyder tale- eller övertygelsekonst och att denna disciplin därför erbjuder en samling knep och regler för hur vi förbereder och framför vackra och övertygande tal för alla tillfällen. I den antika filosofen Platons dialog Gorgias, den äldsta texten där vi återfinner ordet retorik, är det också ”förmågan att övertyga” som sofisten och retorikläraren Gorgias menar att retoriken lär ut. Med detta som utgångspunkt kan det vara lätt att tro att också retorikforskningen enbart syftar till att studera tal för att avgöra om talaren övertygat eller talat väl (och eventuellt hur talet skulle kunna ha förbättras för framtiden). Dock pekade redan Platons lärjunge Aristoteles, i sitt verk Retoriken, ut det orimliga i att definiera retoriken som konsten att övertyga. I motsats till målerikonsten, som exempelvis lär oss hur färger ska blandas och hur penseldrag skapar olika effekter på duken, eller husbyggarkonsten, vars regler och föreskrifter hjälper oss att konstruera en stabil byggnad, kan inte en övertygelsekonst utlova ett visst utfall då talsituationen alltid är singulär: det som övertygar någon vid ett tillfälle övertygar inte nödvändigtvis ens samma person vid ett helt annat tillfälle. Tanken är här att även om det också finns situationella omständigheter som påverkar byggandet av ett hus (exempelvis hur marken ser ut där vi bygger) eller målandet av en tavla erbjuder trots allt den fysiska världen en högre grad av regelbundenhet som i sin tur kan utgöra grunden för en lära.
Ingen övertygelsekonst?
För att lösa problemet med att vi inte kan formulera en övertygelsekonst som utlovar en viss effekt så länge utövaren följer föreskrifterna valde Aristoteles att erbjuda oss en annan definition av retoriken. Retorik, för honom, blev istället förmågan att överväga det som i varje situation ämnar att övertyga. Det grekiska verb som motsvarar ’överväga’, theôrêsai, är i sig kopplat till ordet teori, något som antyder att retoriken, för Aristoteles, inte så mycket var en teori om hur vi ska övertyga, utan om hur talare faktiskt försöker övertyga sin publik. När Aristoteles talade om ethos, pathos och logos var det därmed i första hand som ett försök att teoretiskt beskriva hur talare försökte övertyga en publik med hjälp av sin karaktär, de känslor som publiken upplevde och de ord som fanns till förfogande, snarare än som en regelsamling för hur en talare i framtiden ska lyckas övertyga. Trots att retoriken sedan Aristoteles i hög grad har använts som en talekonst har hans avgränsning i mångt och mycket kommit att prägla hur den moderna retorikforskningen bedrivs, där fokus i första hand ligger på att försöka förstå ett visst redan existerade budskap snarare än att föreskriva hur budskap ska formuleras i framtiden. Det gör ju nödvändigtvis inte att retoriken inte också kan användas för att producera kommunikation, men det gäller att vara noga med vad retoriken i praktiken kan utlova, varför definitioner som ’konsten att övertyga’ eller ’konsten att tala väl’ lätt kan bli missvisande.
Vad gör retoriken?
Men varför behövs då en sådan vetenskap? Vet vi inte redan vad vi säger, varför vi säger något och hur vi säger det? För en retoriker är svaret på den frågan nej. Även om motiveringen till det nekande svaret skiljer sig åt (såväl över tid som mellan olika retorikteoretiska skolor) kan vi återigen vända oss till Aristoteles för ett tentativt svar. I sin bok De sofistiska vederläggningarna pekar Aristoteles ut att det finns en inneboende vaghet och mångtydighet i språket som kommer sig av att tingen i världen är många fler än orden vi har för att beskriva dem. Det gör att samma ord måste användas för att peka ut vitt skilda saker. Eftersom ordens funktion, åtminstone enligt Aristoteles, är att vi ska kunna tala om ting även när de inte är närvarande, skapar bristen på ord ett problem eftersom det då potentiellt kan uppstå oklarheter och missförstånd gällande vad vi egentligen pratar om. Emellertid, det som enligt Aristoteles är än viktigare, är att språkets vaghet och mångtydighet också kan utnyttjas av sofister som ser till att dessa oklarheter tjänar deras egna syften. Det är här retoriken behövs, då dess syfte just är att utreda och förklara hur detta går till inom politiken, juridiken och moralen. Och även om många retoriker sedan Aristoteles dagar har kritiserat, förändrat eller fördjupat hans förståelse av språket och retorikens roll bland människans kunskapsformer, upprätthåller de flesta retoriker ändå än i dag denna grundläggande tes: Retoriken behövs eftersom vi aldrig kan fatta ett fullständigt grepp om vårt språk och alla dess effekter.
Läs mer om retorik
För den som vill förstå retoriken, dess ursprung men också dess problem rekommenderar jag Aristoteles bok Retoriken och Platons dialoger Gorgias och Faidros. Jag har också behandlat retorikens historia i flera av mina publikationer samt skrivit en kort text om retorikens grundbegrepp ethos, pathos och logos.
Retoriska begrepp - En introduktion
De flesta som har hört talas om retoriken känner också till att konstens mest centrala begrepp är de tre övertalnings- eller bevismedlen ἦθος (ethos), πάθος (pathos) och λόγος (logos). I denna text kommer begreppen att förklaras och exemplifieras.
Introduktion
De tre retoriska begreppen ethos, pathos och logos myntades för snart 2400 år sedan av den grekiske filosofen Aristoteles. I Retoriken påpekar han att de samtida retorikhandboksförfattarna haft så stort fokus på bisaker såsom exempelvis hur man bäst manipulerar domaren i ett rättsfall, att de inte förmått se att det egentligen är ethos, pathos och logos som utgör retorikens kärna. Aristoteles menade att en talare alltid har två typer av övertalningsmedel att tillgå: de icke-konstmässiga och de konstmässiga. De förstnämnda är de övertalningsmedel som inte i först hand handlar om att påverka och övertyga med språket utan som snarare finns tillgängliga redan innan talet börjar (exempelvis vittnesutsagor, lagar, kontrakt). Att i exempelvis ett rättsfall rörande vem som är den rättmätiga ägaren till någonting kunna visa upp ett undertecknat köpekontrakt är utan tvekan ett starkt icke-konstmässigt bevismedel. De konstmässiga övertalningsmedlen (ethos, pathos och logos) är de som vi använder i själva talet (eller, när vi talar om samtiden, i texten, videon, bilden etc.) för att övertyga en publik. Det är således viktigt att poängtera att de konstmässiga övertalningsmedlen, åtminstone för Aristoteles, är något som skapas i och genom talet. Detta innebär att talaren inte har ett ethos och publiken inte har ett pathos innan talet har påbörjats. Denna idé har dock kritiserats av moderna retorikteoretiker som menar att det är viktigt att fundera kring exempelvis det ethos en talare har med sig in i situationen (om publiken exempelvis redan har vissa bestämda uppfattningar om talaren).
Det är viktigt att här komma ihåg att Aristoteles själv är väldigt tydlig med att han inte skriver en receptbok för hur läsaren ska göra för att själv lyckas övertyga med sitt tal. Själva tanken att en sådan bok ens skulle låta sig skrivas framstår, för Aristoteles, som skrattretande eftersom alla situationer är olika. Ett argument som övertygar en viss publik vid en viss tidpunkt behöver inte nödvändigtvis övertyga samma grupp av människor vid ett senare tillfälle (eftersom de då kanske har upplevt saker som gör att argumentet inte längre framstår som trovärdigt). Det existerar alltså inte en retorisk konst som ger oss färdiga verktyg för att övertyga. Vad Aristoteles istället tänkte att han gjorde var att kartlägga de olika sätt på vilka talarna på torget i Aten försökte övertyga, för att sedan kunna kategorisera och systematisera dessa sätt för att bättre förstå och formulera en teori kring hur övertygande går till. Vad han fann i sina eftersökningar var därmed, som redan nämnts, att talarna använder sig av karaktären (ethos), att uppmuntra eller lugna vissa känslor hos publiken (pathos) samt av språket och argumenten (logos).
Ethos
Ethos inom retoriken handlar alltså om hur avsändaren använder sin karaktär för att övertyga sin publik. Aristoteles menar att ethos i slutändan handlar om att framstå som trovärdig. Begreppet kommer ursprungligen från det grekiska ordet för vana eller sedvana och denna betydelse återspeglas också i hur det används av Aristoteles: det handlar om att framställa sig på ett sätt som överensstämmer med hur publiken föreställer sig en ärlig eller trovärdig person. Han påpekar också uttryckligen att detta inte handlar om publikens förutfattade meningar om talaren, utan endast vad talaren säger i talet och som kan tolkas som ett uttryck för dennas karaktär. Att nämna sin erfarenhet på området som talet behandlar eller att med exempel illustrera sin omtänksamhet kan därmed förstås som försök att övertyga med hjälp av ethos.
För Aristoteles består ethos främst av tre aspekter: välvilja (εὔνοιᾰ), handlingsklokhet (φρόνησις) och duglighet, dygd eller förträfflighet (άρετή). Han menade alltså att talaren, i sina försök att övertyga, försöker framställa sig själv som välvillig mot publiken, som handlingsklok och förnuftig samt som dygdig och förträfflig.
Pathos
Pathos handlar om de känslor som talet försöker frammana hos publiken. I Retorikens andra bok har Aristoteles en lång utläggning om hur olika känslor skapas eftersom han menar att det är känslorna som ”är orsaken till att man ändrar sig och gör annorlunda bedömningar” [1378a]. Här får vi till exempel lära oss att vrede kommer av ett begär efter hämnd mot någon som exempelvis inte behandlat oss väl, ringaktat eller förlöjligat oss. Så, om talaren exempelvis vill att publiken ska känna vrede mot en motståndare behöver talaren beskriva situationen på så sätt att åhörarna känner att motståndaren har behandlat dem dåligt, ringaktat eller förlöjligat dem. Detta gör talaren genom att få publiken att föreställa sig en situation, ofta genom en berättelse eller en trop, som kan frammana de eftersökta känslotillståndet.
Logos
Logos är utan tvekan det mest problematiska begreppet i retorikens grundläggande triad, inte minst eftersom ordet hade en rik och mångfacetterad innebörd i antikens Grekland. Förutom att betyda ’ord’, ’tal’ och ’språk’ kunde logos också användas bland annat med betydelsen ’resonemang’, ’berättelse’, ’argument’ och ’tänkande’. Allt detta kommer också samman i Aristoteles idé om logos som bevismedel: det handlar om hur vi använder språket på olika sätt för att övertyga en publik. Det kan exempelvis handla om att bruka troper och figurer i talet, såsom hur metaforer etablerar en viss bild av det vi talar om, men också om hur argument hänger ihop och om de är logiskt hållbara. Enligt Aristoteles finns det två former av argumentativ bevisning som hör till retoriken: exemplet och enthymemet. Vid exempelbevisning använder talaren antingen ett riktigt eller påhittat exempel för att stärka sin tes. Aristoteles illustrerar detta själv genom att stärka tesen att makthavare inte bör utses genom lott (något som var vanligt, framförallt i antikens Aten) utan på grund av skicklighet med det jämförande exemplet att vi aldrig skulle låta lotten avgöra vem av sjömännen som ska styra skeppet och agera kapten (istället väljer vi den mest kunniga till uppdraget). Enthymemet är, å andra sidan, en slags argument genom deduktion. Dessa argument behöver dock inte alltid vara logiskt giltiga (som en syllogism) utan endast sannolika. Aristoteles ger oss bland annat ett exempel hämtat från när Demades, en atensk politiker, som argumenterade för att det var hans motståndare Demosthenes politik som ledde till all den olycka som hade drabbat Aten i och med kriget mot Makedonien. Det här är ett argument som bygger på premissen att något som händer först (Demosthenes politik) är orsaken till något som händer där efter (olyckor som kommer av ett krig). Och det är ju såklart möjligt, kanske till och med sannolikt, att de politiska förslag som Demosthenes lade fram faktiskt ledde till krigets olyckor, men det är ju på intet sätt nödvändigt att så är fallet. För att vi ska bli övertygade räcker det därmed inte med de sannolika argumenten. I det här fallet måste vi också se Demades som trovärdig för att vi ska lita på hans slutatser, och än hellre ska vi också känna ilska eller vrede mot Demosthenes för att argumentet verkligen ska framstå som trovärdigt.
För den som vill läsa mer om dessa och andra retoriska begrepp rekommenderar jag Aristoteles bok Retoriken som finns i svensk översättning. Jag har också skrivit en kort text som behandlar Aristoteles definition av retorik.