Sverigedemokraterna och demokratins antidemokratiska kärna – Om varför borgerligheten ibland måste bli auktoritär

Det pågår just nu en strid om demokratibegreppet: alla sidor på det politiska spektrat säger sig stå för skyddandet och upprätthållandet av demokratin och dess värden i motsats till motståndarsidans antidemokratiska tendenser. Detta är på intet sätt en nymodighet som enbart aktualiseras av att Sverigedemokraterna nu är Sveriges andra största parti. Istället är det en fråga som hemsökt praktiskt taget hela världen ända sedan finanskraschen 2008. För oss som fortfarande minns uppstod den populistiska vågen under 10-talet (med allt från Occupy, den arabiska våren och Syriza till Trump, Bolsonaro och SD) som en effekt av kraschens nedslag. Men vad är det egentligen som står på spel i detta utbyte av invektiv? Vem är egentligen demokratins förkämpe? Dessa frågor ska denna text utreda närmare.

Chantal Mouffe, en av den samtida populismforskningens stora namn, har beskrivit den motsättning som underbygger konflikten som en mellan två traditioner inom den liberala demokratin: den antika demokratiska och den moderna liberala. I korthet menar hon att den demokratiska traditionen, som i väst sträcker sig tillbaka till antikens Grekland, inte bara framhåller folkstyret (demos styrka eller auktoritet) utan som också i mångt och mycket utgår från det antika idealet agôn (kamp men också tävling), medan den liberala traditionen framhåller individens okränkbara rättigheter. Att dessa två lätt hamnar på kollisionskurs var något som många av upplysningens tänkare var väl medvetna om, något som ofta ledde till att de demokratiska värdena fick stryka på foten till förmån för individens diton. Kant förordar exempelvis republik framför demokrati eftersom pöbelväldet annars kan ta beslut som påverkar individen (såväl positivt som negativt) utan att hen har givit sitt medgivande. Och som många populismforskare under det senaste årtiondet har påpekat är det ofta här striden står, mellan två föreställningar om demokratin: den ena, ofta representerad av högerpopulisten i en självpåtagen oppositionsroll, menar att demokratins högsta ideal måste vara folkviljan, medan den andra, ofta representerad av politikens etablerade (vänster- och höger)mitt, framhåller att det är just en liberal demokrati som vi lever i (och att såväl individers som minoriteters rättigheter måste ges förtur framför folkviljan). Det är ju av denna anledning som exempelvis Orban gjort sig till företrädare för den illiberala demokratin, som en slags motsats till det rådande systemet. Och frågan som sådan är ju inte ointressant, om det vore möjligt att diskutera alternativen i form av illiberal och liberal demokrati (och kanske helst även ytterligare alternativ).

Så långt ingenting nytt. Att denna konflikt har vuxit sig stark i kölvattnet av 90-talets postpolitiska managerialism och 2008 års finanskris har vi vetat om länge (oaktat att den svenska offentlighetens “talande huvuden” förblivit ovetande om att det faktiskt är där deras strid står). Samtidigt ger detta perspektiv, som också blivit tydligt för den som följt Mouffes tänkande, vid handen att populism är den agonistiska demokratins väg framåt. För en fungerande demokrati, menar hon, måste tydliga konfliktlinjer ritas upp (om än med en grundläggande respekt för den andre som meningsmoståndare och inte en fiende) och då måste ibland även de liberala idealen få ge efter för folkets vilja (även om det för Mouffe själv kanske mer handlar om ideal som äganderätten snarare än skyddandet av minoriteters rättigheter). Men, det finns en aspekt av allt detta som komplicerar Mouffes något enkla uppdelning mellan den populistisk-demokratiska och den liberal-demokratiska traditionen: de auktoritära tendenser som alla högerpopulistiska partier, Sverigedemokraterna inkluderat, oundvikligen visar upp. Om de blott och bart stod för folkviljans realiserande, varför måste högerpopulismens företrädare alltid hänge sig åt det auktoritära?

Mouffes svar skulle antagligen lyfta fram att den postpolitiska ordningen, i vilken demokratins agonistiska kärna utraderats, har tvingat fram en radikalisering där agonismen blivit till en antagonism, en direkt fiendskap där motståndaren inte bara ska övervinnas i demokratiska val utan direkt förgöras. Men här finns det en annan möjlig förståelse av situationen: inte att den auktoritära populismen är effekten av en generell degenerering av demokratins egentliga funktion, utan att den tvärtom utgör en oundviklig aspekt av den liberala demokratins logik. För om vi tittar närmare på de tänkare som formulerade grunderna för den moderna liberala demokratin ser vi att tydligt att även om det på ytan framstår som att demokratin som ett uttryck för folkviljan har antika anor, är såväl folkbegreppet som föreställningen om de liberala institutionerna som begränsar dem moderna företeelser. De föreställningar om demos eller res publica som kännetecknade antikens demokratier och republiker är således inte identiska med den moderna nationalstatens folkbegrepp. Därmed framstår det som att folkviljan och institutionerna är två sidor av det mynt som vi kallar den liberala demokratin. Poängen är här att institutionerna är nödvändiga för syftet att upprätthålla den liberala demokratins egentliga suverän: den rådande produktionssystemet.

Vad som utspelas idag, i striden mellan den vänsterliberala och socialdemokratiska mitten och den alltmer auktoritära konservativa högern (under ledning av SD), är således ett skådespel som iscensatts i olika former åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Detta syns tydligt i Marx reflektioner efter revolutionsåret 1948, inte minst i hur han beskriver Napoleon III väg till makten i Louis Bonapartes adertonde brumaire. Vi ser här samma grundkonflikt spela ut sig, mellan de mer konservativt sinnade monarkisterna och de demokratiska delarna av borgerligheten. Marx initiala förhoppningar för revolutionsåret till trots hade han här, kring årskiftet 1851-52, helt förlorat sin initiala positiva syn när han själv fått uppleva hur borgerligheten kunde låta “det den revolutionära handlingskraften mätta sig med konstitutionella framgångar och utmynna i små intriger, ihåliga deklamationer och skenrörelser, [för att] samla sig och vidtaga sina mått och steg”. Fram till revolutionsåret 1848 hade kapitalismens motsättningar förvärrats, och en rad mindre uppror har vid tiden slagits ned. Men vad som först framstår som en sann konflikt mellan den borgerliga demokratin och den gamla regimen visar sig, när Napoleon Bonaparte väljs till president i december 1848 (och fyra år senare blir kejsare), vara ett sätt att via en auktoritär statskupp säkra upp institutionernas kontroll över folket (och därmed säkerställa marknadens makt) genom att erbjuda en ventil för det revolutionära glöd som de samhälleliga motsättningarna ger upphov till.

Vi kan se hur detta mönster återupprepar sig genom hela 1900-talet, där en auktoritärt grundad kritik mot demokratins förfall utlovar en ljusare framtid om bara det nuvarande korrupta styret avpolletteras. Och det är också detta vi ser i Sveriges nya borgerliga regering (och även i den antisemitiska fascismens återkomst i exempelvis Italien): i syfte att rädda marknaden från trycket av växande motsättningar erbjuds en auktoritär ideologi som utlovar lugn och ordning (i en slags fantasi om återgången till det ursprungliga). Vad historien lärt oss är, utan tvekan, att en sådan rörelse aldrig kommer att kunna besegras via ett försvar av det rådande liberaldemokratiska systemet, eftersom en sådan strid egentligen är falsk: båda sidor representerar samma samhällsordning, men bara den ena erkänner att problemen finns och att de går att åtgärda (om än med auktoritära medel). Den enda lösningen, som också Marx insåg, är att erkänna problemen och istället försöka tänka en genuint radikal lösning. Inte, som Sverigedemokraterna och deras borgerliga knähundar, icke-lösning: mer av samma, men med ett annat ansikte.

Hotet mot demokratin? – Tre böcker om demokratins tillstånd

I ytterligare ett exempel på alla de felcitat som gått till historien ska Benjamin Franklin, på sin väg ut från de överläggningar som berörde formulerandet av USA:s konstitution, fått frågan från en Mrs. Powel om vilket statsskick folket nu kunde vänta sig. Franklin ska då ha svarat: ”En demokrati, om ni kan behålla den.” Enligt dem som säger sig känna till sanningen om denna tilldragelse ska dock Mrs. Powel egentligen ha frågat Franklin om folket nu kunde vänta sig en monarki eller en republik, varpå Franklins ska ha yttrat orden ”En republik, om ni kan behålla den”. Ur ett historiskt perspektiv låter det förvisso helt rimligt att Franklin, likt många andra av sin samtids liberala tänkare, föredrog republiken över vad de såg som demokratins pöbelvälde. Även om de praktiska skillnaderna mellan en republik och en demokrati idag ofta framstår som hårfin (de flesta representativa demokratier har någon slags grundlag eller konstitution som ser till att skydda individer från majoritetens nycker, det är folkets representanter snarare än folket självt som formulerar och röstar igenom lagar etc.), får vi inte glömma hur en republikansk förkämpe som Immanuel Kant, bara ett knappt decennium efter Franklins fyndiga svar, var tydlig med att vi inte får sammanblanda de två. För honom utgjorde demokratin ett exempel på republikens motsats, despotin, eftersom den inte förmår skilja den lagstiftande från den verkställande makten.  

I motsättningen mellan republik och demokrati står att finna grunden för mycket av den ångest som idag uttrycks gällande demokratins framtid. Med andra ord: i ljuset av framväxten av så kallat ’illiberala demokratier’, de många valframgångarna för populistiska politiker och en växande misstänksamhet mot eliter, sanningen och kunskapen, verkar många övertygade om att vi nu befinner oss i en tid då det gäller att kämpa för demokratin om vi vill behålla den. Förra året såg vi hur tre svenska akademiker från humaniora och samhällsvetenskap på olika sätt valde att ta sig an demokratins fråga, i syfte att på lite olika sätt dra en lans för demokratin i vad som beskrivs som en tid av växande auktoritära strömmar. Böckerna jag talar om är statsvetaren Sofia Näsströms Demokrati: En liten bok om en stor sak, idéhistorikern Anders Burmans Dissensus: Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria samt filosofen Åsa Wikforss som, tillsammans med sin bror Mårten Wikforss, skrivit Varför demokrati: Om kunskapen och folkstyret. Det är inte på något sätt märkligt att dessa tre böcker kom ut under 2021, efter ett år av inskränkningar av personliga fri- och rättigheter i Coronans namn. I dagarna har demokratifrågan återigen gjort sig påmind när Sveriges NATO-medlemskap avgjorts av regeringen. Vissa har här hävdat att det är så en representativ demokrati måste fungera (man ska inte gå till folket i tid och otid) medan till exempel representanter för den ryska regeringen ironiskt frågat sig vad det svenska folket tycker i frågan. Men vad är det egentligen som hotar demokratin? Det är frågan som våra akademiker har försökt besvara.

Emedan de tre författarna verkar rörande överens om vad som utmärker demokratins alltmer påtagliga kris, återfinns de stora skillnaderna i vilka processer som sägs ha banat väg för populister, polarisering och en ökad acceptans för auktoritärt tänkande. För statsvetare Näsström framstår det som att det är demokratins något omständliga och fundamentalt osäkra natur (det faktum att det är folket, utan någon slutgiltig auktoritet, som måste ta beslut om en framtid de ännu inte vet någonting om) som gör att många, framför allt i tider av kris, vänder sig till det trygga och auktoritära. För filosof Wikforss, å andra sidan, är det främst undergrävandet av sanningen och nedmonteringen av ett visst kunskapsbegrepp som gjort att populister som Trump kan sprida lögner utan att straffas för detta politiskt. Slutligen menar idéhistoriker Burman att den nyliberala ekonomiska eran har skapat en ordning i vilken demokratins uppgifter reducerats, både i termer av de områden på vilka politiken kan göra skillnad och den förmåga politiken har att förändra människors liv. Givet de olika problembeskrivningarna presenterar respektive bok också ett argument som på många sätt återspeglar författarens institutionella hemvist. Från Burman får vi därmed en demokratins idéhistoria som inte minst illustrerar hur demokratikritik är en långt mycket vanligare företeelse än vad Näsström och Wikforss vill påskina, men som också framhåller hur demokratiska ordningar (och såväl pro- som antidemokratiskt tänkande) historiskt har utvecklats i relation till det omgivande samhällets problem och utmaningar. I Näsströms skildring möter vi demokratin som det ultimata uttrycket för den epistemologiska osäkerhet som också kännetecknar hela den moderna vetenskapen: det finns alltid någonting nytt att upptäcka, en teori som kan behöva förändras, ett slags evighetsprojekt där det som är sant idag inte nödvändigtvis är det i morgon. Här framstår demokratins beroende av folkviljan, alltid föränderlig, och massans oövergripbara mångfald, som bevis för att detta styrelseskick som harmoniserar med människans förutsättningar. Slutligen, vd som närmast bör beskrivas som en auktoritär demokrati kommer, inte särskilt oväntat, från filosofen Wikforss som enträget hävdar att demokratin är till sin natur förbunden med kunskapen och sanningen. Stora ansträngningar att förklara varför en tro på Sanningen inte härbärgerar auktoritära tendenser till trots, lyckas aldrig Wikforss aldrig med sin mångfald av exempel förklara vare sig hur det kan finnas exempelvis en sann procentsats för den svenska arbetslösheten (det beror väl alltid på hur man definierar och räknar den) eller varför resultatet av psykologiska studier på hur en liten grupp av människor löser ett avgränsat och tydligt definierat problem också går att överföra på samhället i stort.

Dessa tre verk representerar också tre olika sätt att driva en tes, där vi rör oss från det mest explicita försvaret av en viss förståelse av demokratin (Wikforss) till ett mer implicit argument med bas i demokratins idéhistoria (Burman). Wikforss bok uttrycker i mångt och mycket den post-politiska logik som definierat västerländska demokratier under de senaste tre-fyra decennierna. Mitt emellan vänsterpopulismens kritik av det ekonomiska systemet och högerditons fantasier om en ursprunglig folkgemenskap står homo economicus som utrustad med sanningen och kunskapen väljer rätt åsikter efter nogsamt övervägande. Bara på så vis, menar Wikforss, kan vi skapa hållbara demokratier. Men idén om att sanningen och kunskapen är intimt förbundna med demokratin avslöjar en förvånansvärt naiv förståelse av vad politiken innebär, något som framförallt visar sig i Wikforss val av exempel och metaforer. Som i påståendet att fejkade nyheter utgör ”falska sedlar i det offentliga samtalet” (74), en bild som förespråkar att vi ska se på samhället som om det vore en valuta: en sann eller snarare äkta sedel har tryckts under överseende av en viss auktoritet som också garanterar dess värde som betalningsmedel. Om vi ser på det offentliga samtalet på samma vis måste vi tänka oss att argumentens sanningshalt, i slutändan också kan säkerställas av en auktoritet som garanterar att just denna lösning resulterar i de eftersökta politiska effekterna. Det handlar, med andra ord, om att experter ska säkerställa att våra mål och medel följer en sanning som är extern i förhållande till det politiska fältet, något som, vilket vi sett i den post-politiska eran, reducerar politiken till en fråga om vem som är bäst på att förvalta samhället och leda det i riktning mot sanningarna. Wikforss representerar, med andra ord, ett försvar av den rådande post-politiska ordningen. Allt demokratin behöver är ytterligare några faktakontrollanter på sociala medier.  

I mitten finner vi Näsström, vars uttalade mål är att genomgående låta ett antal perspektiv mötas för att på så sätt utgöra en utgångspunkt för vidare debatt. Därmed erbjuds vi ett antal sätt att tolka för demokratin stora frågor som ”vilka utgör folket?” eller ”utgör populismen ett hot eller ett hopp om ökad demokratisering?”, utan att Näsström själv tar tydlig ställning för endera sidan. Detta framställningssätt verkar också överensstämma med bokens förståelse av demokratin som ett styrelseskick som kännetecknas av osäkerhet, prövande diskussion och prövande överläggningar. Med andra ord, det som Jürgen Habermas kallar deliberativ demokrati parat med en etik av ett närmast Kantianskt ”ständigt fortskridande närmande” där misslyckandet är minst lika centralt som möjligheten att få en ny chans. Samtidigt finns det något talande i att de olika perspektiven aldrig går i dialog med varandra. Istället hakar de bara förment i varandra och illustrerar därmed (omedvetet) svårigheten, för att inte säga omöjligheten, som kännetecknar uppgiften att försöka få radikalt motsatta perspektiv (med diametralt motsatta världsbilder) att tala med varandra. Att tro att demokratin fungerar som en idéernas marknadsplats, där övertygande argument ersätter attraktiva priser eller funktionella fördelar är att föra över kapitalismens varulogik på ett fält där som saknar en funktion som motsvarar bytesvärdet. Med andra ord, skillnaden mellan att se populismen som ett hot mot demokratin och att se den som ett korrektiv i en alltför post-politisk värld är inte detsamma som att välja mellan två olika brödrostar (eller ens mellan en brödrost och en utlandsresa). De representerar snarare två fundamentalt motsatta idéer om det gemensamma samhällslivet och det finns ingen potentiell syntes eller gyllene medelväg som inte också innebär att dessa idéer omformas i grunden.

Denna fundamentala oenighet rörande hur vi ska organisera samhället tar istället stor plats i Burmans Dissensus, där huvudbegreppet hämtas från Jacques Rancières tänkande (om än i något nedtonad förståelse). Här får vi således inte stifta bekantskap med hur de olika argumenten för och emot demokratin genom historien har stöts mot varandra, hela tiden förbättrat den demokratiska praktiken, utan hur fundamentalt olika demokratibegrepp öppnar sig för olika typer av försvar och kritik. Därmed förstår vi att skillnaden mellan Platons demokratikritik och Rancières dissensusinriktade demokratiförståelse i slutändan inte handlar om en debatt, det handlar om att förstå frågan om den ultimata grunden, om vi, som Näsström hävdar, måste välja demokratin då ingen sådan existerar, eller om vårt mål ska vara att i slutändan (åter)finna den grund som i tider av oro framstår som förlorad. Burmans eget svar på frågan om vår tids osäkerheter återfinns, som nämnts, i en alltför långtgående post-politik tillsammans med högerpopulismens framgångar. Med hänvisningar till Chantal Mouffe och, framförallt, Wendy Brown, verkar det som Burman här menar att det är post-politikens avsaknad av framtidstro (där politiken reduceras till just det val mellan olika idéer som Näsström beskriver), där inte längre ett fundamentalt annorlunda samhällsbygge kan tänkas, som i slutändan leder till högerpopulismens idealiserande av en svunnen tid, när saker var annorlunda. Botemedlet, åtminstone enligt Burman, är att återinföra ett hopp om framtiden, drömmar ”om ett annat slags samhälle” (174). Men kan vi vara så säkra på att det bara är att återdemokratisera de områden som post-politiken under de senaste 30 åren har avdemokratiserat?

I slutändan är hotet mot demokratin, såsom det presenteras i dessa verk, i första hand externt: odemokratiska populister och högernationalister, pandemier och okunskap har tvingat demokratin till reträtt. Men vi skulle också kunna tänka oss att det är något som är om inte en del av, så åtminstone tätt sammankopplat till den moderna liberala demokratin som nu skapat denna växande kris. Både Näsström och Wikforss pekar ut att en av demokratins styrkor är att den framstår som mer effektiv i jämförelse med alternativen när det kommer till att höja välståndet och stärka den ekonomiska tillväxten. Det kan inte vara kontroversiellt att påstå att kapitalismen och den liberala demokratin har levt i ett lyckligt äktenskap, inte minst om vi ser till västvärlden under perioden sedan det andra världskriget. Men bara för att äktenskapet har varit långt och lyckligt betyder det inte att det en dag kan börja knaka i fogarna. Wikforss själv tar upp ett tecken på detta: att två av de senaste decenniernas främsta ekonomiska framgångssagor, Kina och Singapore, näppeligen kan räknas till planetens demokratiska gemenskap. Samtidigt har samma period sett stagnerande ekonomisk utveckling, framför allt i västvärldens gamla demokratier. Wikforss själv avfärdar dessa två som undantag, men i ljuset av demokratins pågående kris kan vi likväl tolka detta som att kapitalismen och den liberala demokratin redan har ansökt om skilsmässa. I en tid när finanskapitalet helt verkar ha släppt taget om idén att en bra investering förutsätter åtminstone ett hopp om en framtida ökad produktionsvinst, och där Silicon Valley-kapitalet mest verkar se den liberala demokratins förkärlek för individens integritet och mänskliga rättigheter som ett hinder mot ökade vinster, är det lätt att se varför demokratin och kapitalismen inte längre går hand i hand in i framtiden. Istället bör vi kanske se på Elon Musk, inte för att han är den visionär och det teknikgeni som han utger sig för att vara, utan för att det som idag framstår som hans uppenbara självmotsägelser kanske ger oss en bild av den framtid vi nu går till mötes: i och med köpet av Twitter såg Musk sig som en av soldaterna i det kulturkrig kring ”yttrandefrihet” där Trump kommit att bli härförare, samtidigt som han gjort sig känd för att tysta alla som försökt påpeka missförhållanden i hans olika bolag. Mot en sådan framtid hjälper inte stora ord om sanningen och kunskapen för att rädda demokratin. Sedan det andra världskriget har den industriella kapitalismen tjänat på att leva i harmoni med demokratin: det har skapat konsumtionssamhället där arbetarna har en typ av friheter och inkomster som gör det möjligt för dem att köpa de produkter som industrin producerar Dagens teknikföretag behöver inte agera efter samma logik då de utvinner mervärde ur våra aktiviteter på olika plattformar. Det är snarare lättare att bedriva den under ett auktoritärt styre där frågor om individens integritet och frihet aldrig behöver bli till en fråga. Företag som Amazon vill kolonialisera våra liv till den grad att deras monopol tillåter upprättandet av en slags kapitalistisk planekonomi där de kan sälja informationen som krävs för att i detalj och på individnivå förutse och styra inköp och dylikt. På samma sätt vill de styra sina arbetare, varför de lägger ofantliga resurser på att omintetgöra all facklig organisation. I allt väsentligt utgör den traditionella liberala demokratin i slutändan ett hot mot en denna dröm, och de två måste därmed gå skilda vägar.  När inte den liberala demokratins friheter och rättigheter inte längre garanterar en ökad kapitalackumulation är det de förstnämnda som måste stryka på foten. Då är dags att sluta drömma om den postpolitiska manageriella logikens eller den rosenkindat hoppfulla demokratins återkomst och istället påbörja en ny strid för jämlikhet och ekonomisk rättvisa bortom det demokratiska skal som nu kapitalismen slutligen gjort sig av med.