Tre tänkare om coronakommunismen

Även om det med facit i hand har blivit smärtsamt tydligt att ingen av de politiska vänsterrörelser som uppstod i svallvågorna efter finanskrisen 2008 lyckades med föresatsen att använda krisen för att omkullkasta den nyliberala ordningen ledde denna tid ändå till en pånyttfödelse för en av 1900-talets mest beryktade idéer: kommunismen. Vid sidan av den välkända antologitrilogin Kommunismens idé (den första volymen utgiven i svensk översättning 2011 av Tankekraft förlag), med bidrag från vänsterintellektuella giganter som Alan Badiou, Susan Buck-Morss och Antonio Negri, har det senaste dryga decenniet sett en rad försök att på nytt tänka kommunismen som en politisk idé för ett liv bortom nyliberalismens globaliserade ökenlandskap. Om finanskrisen 2008 utgjorde startskottet för kommunismens återkomst i det tjugoförsta århundradets tänkande har coronapandemin, och de sätt på vilket världens stater har hanterat den, tvingat fram ett nytt perspektiv som inte går att beskriva på annat sätt än som coronakommunism. Först ur startblocken var, som så många gånger förr, den slovenske filosofen Slavoj Žižek, som redan i maj 2020 gav ut boken Pandemic! Covid-19 Shakes the World (Polity, 2020). Innan Žižek hann skriva sin uppföljare, Pandemic 2! (Polity, 2020), publicerades också ett svenskt bidrag till diskussionen, Andreas Malms Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century (Verso, 2020). Coronakommunismen fick sedan sitt färskaste bidrag i våras då den franske ekonomen och filosofen Frédéric Lordon gav ut Figures du communisme (La fabrique, 2021). Så, vad är det egentligen som utmärker denna nya coronakommunism?

Som antingen explicit ledarlösa och horisontella, som Occupyrörelsen och många av torgprotesterna under den arabiska våren, eller flagrant populistiska, som Corbyn, Sanders och Syriza, hämtade förra decenniets vänsterrörelser i ganska hög grad inspiration från två tanketraditioner som båda ville definiera sig i motsats till förra århundradets kommunism: å den ena sidan anarkismen och å den andra Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes postmarxistiska filosofi. Båda traditionerna delar en vilja att förstå, och i framtiden undvika, de fruktansvärda konsekvenser som den kommunistiska idéen gav upphov till. De mer anarkistiskt sinnade fokuserade på staten, och i synnerhet den sovjetiska byråkratin, som det stora hotet mot människans frihet och välmående, varför dessa rörelser istället ofta har valt att framhålla den lokala och spontana organiseringen och den platta strukturen som vägen framåt för en vänsterrörelse som vill göra upp med såväl kapitalismens som den revolutionära vänsterns misslyckanden. På den andra sidan stod dem som menade att kommunismens misslyckande snarare handlade om en bristande demokratisk förankring, något som i sin tur kräver att de existerande demokratiska institutionerna skulle stärkas, men också att de idag bör komma under folkets snarare än kapitalets kontroll. Men vad såväl Malm som Žižek och Lordon pekar ut är inte bara att dessa rörelser i hög grad misslyckades under förra årtiondet, utan också att de materiella förutsättningarna för en anti-kapitalistisk vänsterrörelse helt har förändrats i och med pandemin. Tillbaka är den starka staten som under krisen har visat att den inte tvekar att nationalisera järnvägar och sjukhus eller att beordra företag att producera materiel till vården. Coronakommunismen verkar alltså drivas av en vilja att göra upp med de misslyckanden som vänstern upplevt under 10-talet, främst genom att visa hur den nyliberala maskinen enkelt oskadliggjorde såväl den anarkistiska som den populistiska vänstern.            

Vid sidan av den starka statens återkomst pekar coronakommunismen också ut hur pandemin avslöjat en annan blotta i vänsterns politik under det tjugoförsta århundradet. Redan hos Marx och Engels, åtminstone i det välkända avsnittet ur Den tyska ideologin, finns en idé om att människan i det kommunistiska samhället skulle erbjudas möjligheten att odla alla sina förmågor (och således jaga på morgonen och kritisera efter kvällsmaten). En sådan utopisk humanism visar sig också i såväl tanken om det lokala organiserandet som i populismens löften om ett återupprättande av välfärdsstaten. Men uppgörelsen riktar sig inte bara mot den i hög grad reformistiska vänster som kom att färga det politiska landskapet under förra decenniet. Här finns även en kritik av en mer revolutionär vänster med alltför högtflygande visioner likt vad vi finner i exempelvis Aaron Bastanis helautomatiserade lyxkommunism. Vad coronakommunismen istället erbjuder är en iögonfallande brist på positiva framtidsvisioner, och trots Lordons försök att återta begreppet lyxkommunism är det mest för att framhålla att det ändå kanske finns ett litet ljus i tunneln (och att detta inte bara är från tåget som rusar fram från motsatt håll) i det att ett liv bortom kapitalismen skulle innebära mindre psykiskt och fysiskt lidande och kanske lite mer tid att göra det vi egentligen tycker om (dock kvarstår ju frågan om vi ens kan föreställa oss begärsstrukturer bortom kapitalismen). Coronakommunismen framstår alltså som ett i hög grad negativt politiskt projekt. Den erbjuder inte ett idealsamhälle som ska upprättas utan en i det närmaste oundviklig katastrof som vi måste anpassa oss till genom att radikalt förändra det samhälle vi lever i. Det är därmed inte oväntat att Rosa Luxemburgs välkända antites ”socialism eller barbari” ofta upprepas som ett sätt att fånga det val som vi nu står inför: att antingen låta kapitalismen fortsätta på den inslagna vägen, och på så sätt fortsätta sjunka ner i totalt barbari så som vi känner igen den ifrån Hollywoods gestaltningar post-apokalypsen, eller att kämpa för en radikal förändring av samhället för att rädda åtminstone något av de dygder (frihet, jämlikhet, gemenskap) som liberalismen en gång försvarade. Vad som verkligen förvandlar Žižek, Lordon och Malm till en slags negationens kommunister är dock viljan att generalisera den process av negationer som redan påbörjats av västvärldens ledare under pandemin. Om vi ser på hur exempelvis det spanska socialdepartementet bestämde sig för att nationalisera alla privata sjukhus utgjorde detta beslut inte enbart ett negerade av den för kapitalismen så grundläggande äganderätten. Istället kan vi här se att denna handling också innebar ett negerande av negationen i och med att det inte längre var ekonomin utan folkhälsan som skulle styra sjukvårdens aktiviteter. Här menar coronakommunisterna att vi kan finna en metod som går att utvidga i syfte att rädda det som räddas kan medan klimatet blir varmare och antalet pandemier ökar. På så sätt kan vi exempelvis utveckla en nationaliserad energiproduktion vars främsta angelägenhet är klimatet snarare än profiten, ett gemensamt stadsbyggande som sätter framtidens utmaningar snarare än vinsten i första rummet samt en arbetsdelning med fokus på klimatets och människans välmående snarare än skapandet av mervärde. Detta innebär samtidigt att vi måste göra avkall på mycket av det som kapitalismen idag erbjuder oss i form av konsumtion. Men inte på det där självspäkande och moraliskt högtravande sättet som vi redan nu erbjuds göra inom nyliberalismens individualism, utan som ett gemensamt projekt ända upp på global nivå.

Vad coronakommunismen dock ännu inte har svarat oss är vilken roll folket ska ha i detta arbete. Vi har ju redan från den första nedstängda dagen hört ropen från dem som inte tvekar att riskera döden för att marknadens hjul ska kunna fortsätta att snurra. Hur ska då folket entusiasmeras utan hoppet om att en skön ny värld väntar bortom horisonten? Med utgångspunkt i den leninism som ändå explicit genomsyrar talet om krigskommunism för klimatet kanske vi i slutändan måste vända oss till Vladimir Iljitj Uljanov. I en text i Pravda från 1921 fångade Lenin någonting som än idag ringer bekant för den som på sistone försökt tänka på folket som politiskt subjekt. Han menade att småborgerligheten, i tider av kris, alltid delas upp i två läger, å ena sidan en sentimental och i tonen demokratisk rörelse, hela tiden driven av stora formuleringar och goda önskningar, och å den andra en bombastiskt konservativ kraft, splittrande och till synes omvälvande men egentligen alltigenom bevarande. Detta vacklande hos folket, skriver Lenin, kommer att fortsätta till den dag då kapitalismens rötter definitivt har huggits av. Därmed återstår frågan om det är coronakommunismen som genom ett alexanderhugg kan skilja oss från kapitalets långa rottrådar för att på så sätt möjliggöra födelsen av ett nytt folk bortom profiten.

Nytt forskningsprojekt om kommunismbegreppet hos Slavoj Žižek

Med start under våren 2021 kommer jag att arbeta med ett tvåårigt forskningsprojekt finansierat av Östersjöstiftelsen. Projektet, med titeln Post-Communist Communism in Eastern Europe: A Rhetorical History of The Ljubljana School of Psychoanalysis och ämnar undersöka hur kommunismens idé kommit att användas inom Ljubljanaskolan i allmänhet och i Slavoj Žižeks arbeten i synnerhet. Detta ska göras genom en analys av hur kommunismens idé retoriskt formerats i deras analys av begreppets historiska aktualisering i Östeuropa och dess funktion i en kritik av samtidens politiska motsättningar, för att utifrån detta erbjuda en förståelse av den politiska idén.

Ny artikel i Philosophy & Rhetoric som behandlar Žižek, Cassin och Badiou

Nyligen gavs min artikel “Slavoj Žižek and Dialectical Sophistics: On the Relationship between Dialectical Philosophy and Philosophical Rhetoric” ut i den amerikanska retoriktidskriften Philosophy & Rhetoric. Artikeln utgör ett försök att ta sig an frågan om det så kallade postsanningstillståndet (och den kritik av retoriken som följer med detta begrepp) genom en läsning av sofistens problem i Barbara Cassins och Alain Badious pågående filosofiska diskussion. Utgångspunkten är Slavoj Žižeks beskrivning av Badiou och Cassins debatt som genomsyrad av den sexuella skillnaden, något som erbjuder en öppning att utveckla en väg ut postsanningens återvändsgränd via den bortträngda sanning som upprätthåller antagonismen mellan filosofin och sofistiken.

Min monografi om diplomatins ideologi finns nu ute som e-bok.

På grund av den pågående coronakrisen har publiceringen av min bok Diplomacy and Ideology: From the French Revolution to the Digital Age blivit något försenad. Dock finns den från och med i dag tillgänglig som ebok från Routledge. I denna bok, i vilken jag behandlar diplomatins begrepp och historia, argumenterar jag för att diplomatin har förvandlas till en av den moderna nationalstatens mest centrala ‘ideologiska statsapparater’.

Boken är uppdelad på fyra teman där det första presenterar de centrala teoretiska ingångarna lånade från Slavoj Žižeks verk. Här ligger fokus på hur Žižek förstår relationen mellan det politiska och ideologi samt hur det är möjligt att använda den begreppsapparat från den lacanianska psykoanalysen som han gör bruk av i sina analyser. Därefter följer tre delar som behandlar diplomatin i egenskap av archi-politik, ultra-politik och post-politik. Vart och ett av dessa avsnitt fokuserar på en för diplomatin viktig historisk epok från den franska revolutionen fram till i dag. Den andra delen tar sig därmed an skapandet av begreppet diplomati och hur detta kom att färgas av den franska revolutionens värden. Den tredje delen går sedan vidare med de effekter som de två världskrigen hade på diplomatin innan den fjärde delen undersöker det senaste skiftet i den moderna diplomatin, Sovjetunionens fall, och hur detta förändrar hela spelplanen för fältet diplomatistudier som kom att formeras kort därefter. Boken argumenterar för att diplomatins främsta uppgift inte ska förstås som att förhandla fram fred mellan krigförande parter, utan snarare är den satt att reproducera en myt om statens enighet genom att förtränga dess grundläggande motsättningar.

Om diplomati och krig i Europa

Nyligen bidrog jag med en text om diplomati och krig till ett specialnummer av tidskriften Crisis and Critique på temat Europas framtid. Frågan som ställdes av redaktörerna Frank Ruda och Agon Hamza fokuserade på den pågående politiska krisen i Europa: Är den permanent? Förvärras den? Har vi vant oss vid att leva i ett konstant tillstånd av kris? Hela numret finns tillgänglig gratis här och innehåller intressanta texter av bland annat Slavoj Žižek, Wolfgang Streeck och Judith Balso.

I min essä försökte jag ta mig an de pågående konflikterna inom EU genom den eviga fredens filosofi. Med utgångspunkt i Kants pamflett “Om den eviga freden” och hans definition av den som en “oändlig process av gradvis närmande” rör sig texten via Hegels begrepp om krigets nödvändighet i syfte att utveckla en förståelse av hur krig mellan de moderna nationalstaterna uppkommer. Avslutningsvis tar sig texten an Derridas kritik av såväl Hegel som Kant samt hans egen förståelse av vad som krävs för att Europa ska få uppleva fred. Tillsammans utgör detta ett försök att förklara de konflikter som hemsökt det Europeiska projektet under de senaste två decennierna.