Retorik A–Ö / Parrhesia

Parrhesia παρρησία

Parrhesia betyder frispråkighet: att säga allt, och att säga det man håller för sant även när det innebär en risk för en själv. Begreppet var centralt i den atenska demokratin och fick förnyad betydelse genom Michel Foucaults sena föreläsningar om sanningssägande.

Att säga allt

Ordet är sammansatt av pan, ”allt”, och rhēsis, ”tal”. I Aten var parrhesia nära knutet till medborgarskapet. Den som var fri att delta i stadens angelägenheter var också fri att säga sin mening inför folkförsamlingen.

Men parrhesia var inte samma sak som yttrandefrihet. Historikern Polybios skilde mellan isegoria, den lagstadgade rätten att ta ordet, och parrhesia, den politiska praktiken att faktiskt tala fritt och stå för det man säger. I Euripides tragedi Ion och i bilden av Perikles som den främste bland jämlikar är de två ännu sammanflätade: att vara medborgare är att ha rätt att tala, och att vara den främste är att säga sanningen om vad staden bör göra.

Foucault och sanningssägaren

I sina föreläsningar vid Collège de France 1982–1984 återvände Michel Foucault till grekerna för att skriva sanningssägandets historia. Han beskriver hur parrhesia förändras under Platons livstid, i en tid när demokratin i Aten först föll för de trettio tyrannerna och sedan återupprättades, men inte som den hade varit. Enligt Foucault genomgår begreppet fyra förskjutningar:

• Det generaliseras: frispråkigheten behövs inte bara i demokratin utan i alla slags styren, också hos tyrannen.
• Det blir tvetydigt: när alla kan tala kan också smickraren imitera sanningssägaren.
• Det klyvs: talet riktar sig inte längre bara till staden som helhet, utan till den enskilda själen, och parrhesia knyts till psykagogin, konsten att leda själar.
• Frågan blir vem som kan vara sanningssägare: det räcker inte längre att vara den främste bland jämlikar.

Filosofen mot retorn

Det är här, enligt Foucault, som striden mellan filosofin och retoriken uppstår. Sokrates blir den nya sanningssägaren. Han går omkring i staden och säger det obekväma till var och en, till den fattige i rännstenen lika väl som till tyrannen i palatset, och han gör det ända in i döden. Retorn däremot talar på torget eller i domstolen, med ett bestämt mål, och övertygar publiken utan att själv förändras.

I dialogen Gorgias säger Sokrates att den som ska pröva om en själ lever rätt behöver tre egenskaper: kunskap (epistēmē), välvilja (eunoia) och frispråkighet (parrhēsia). Jämför med de tre egenskaper Aristoteles senare kräver av talarens ethos: duglighet, handlingsklokhet och välvilja. Välviljan finns med i båda, men där retoriken har handlingsklokhet har filosofin frispråkighet.

Är parrhesia filosofisk eller retorisk?

Foucault har kritiserats av retoriker för att ha gjort parrhesia till ett filosofiskt snarare än ett retoriskt begrepp. Men hans läsning erbjuder ett annat sätt att läsa filosofins historia än den vanliga. Retoriken är här inte demokratins skötebarn, alla fria mäns konst, utan aristokratins sista försök att bevara tävlingen, agon, där några kan bli de främsta och styra andra.

Man kan ändå fråga Foucault om inte motsättningen mellan filosofi och retorik är inbyggd i demokratin själv. När sanningen inte längre avgörs av talarens position, av oraklet eller kungen, utan blir en fråga för debatt, uppstår också möjligheten att tala falskt. Två medborgare kan göra anspråk på samma jordlott, och båda kan inte ha rätt. Frispråkigheten och smickret föds tillsammans.

Parrhesia eller farmakon?

Jacques Derrida läser samma dialoger på ett annat sätt. I ”Platons apotek” (1968) visar han att skriften i Faidros beskrivs som ett farmakon, på samma gång läkemedel och gift. För Derrida är det inte retoriken som måste uteslutas för att filosofin ska kunna börja, utan sofisten, den falske filosofen, och den gränsen kan aldrig dras en gång för alla. Läs mer om sofistik.

Frågor