Retorik A–Ö / Sofistik

Sofistik σοφιστική

Sofistik är sofisternas konst. Sofisterna var de resande lärare som i 400-talets Grekland lovade att undervisa i talekonst och politisk skicklighet. Sedan Platon har sofistiken varit retorikens rival och dubbelgångare, ett namn för det tal som bara ser ut att vara sant.

Sofisterna

Sofisterna var resande vishetslärare som tog betalt för att undervisa de unga i det som behövdes för ett liv i staden, framför allt förmågan att tala. Till de mest kända hör Protagoras och Gorgias. Vi känner dem nästan bara genom deras motståndare, och framför allt genom Platon, som gjorde dem till filosofins motbild.

Protagoras är känd för satsen att människan är alltings mått. Platon tolkar den så att tingen är för mig som de ter sig för mig, och för dig som de ter sig för dig. Sanningen blir situationsbunden: det som är sant på en plats kan vara falskt på en annan.

Platons anklagelse

I dialogen Gorgias liknar Platon retoriken vid skönhetsvård: den ger skenet av hälsa utan att ge hälsan själv, och den är en rutin snarare än en konst. I Sofisten kallar han sofisten för en imitatör av den vise. Anklagelsen har följt sofistiken sedan dess: att den bryr sig om det som verkar sant, doxa, snarare än om det som är sant, och om att vinna snarare än om att veta.

Aristoteles och ordens mening

Aristoteles ger anklagelsen en ny form. I Om sofistiska vederläggningar konstaterar han att vi inte kan argumentera med tingen själva, utan använder orden i deras ställe. Men orden är begränsade, medan tingen är oändliga till antalet. Därför måste samma ord betyda flera saker, och i det glappet parasiterar sofisten.

Svaret är motsägelselagen: samma sak kan inte på samma gång och i samma avseende både vara och inte vara. Den riktar sig mot sofister som Gorgias, som i Om naturen eller om det icke-varande visade att också det som inte är på ett sätt är. Den som vägrar acceptera lagen är enligt Aristoteles inte bättre än en planta. Filosofen Barbara Cassin har visat att lagen i grunden handlar om ordens mening: att den som talar åtminstone måste mena något, och en enda sak, för sig själv och för någon annan. Hon har till och med kallat Aristoteles uteslutning av sofisterna för modernitetens uppfinnande.

Tre syner på språket

Man kan säga att tre idéer om språket strider om politiken i 400- och 300-talets Aten. Platon söker ett sant tal som genom dialektiken kan säga tingens väsen. Aristoteles söker sanningen i ordens entydiga mening och vill tvätta bort tvetydigheterna. Och sofisten framhåller språkets sociala karaktär: att orden är konventioner, ständigt i förändring, som när Hermogenes i Platons Kratylos hävdar att namnen bara bygger på överenskommelse.

Sofisten i dag

Anklagelsen för sofisteri har aldrig försvunnit. Under 1900-talet riktades den mot de franska filosoferna, Derrida, Foucault och Lyotard, som ifrågasatte sanningen med stort S. Det som slarvigt kallas postmodernism har ofta avfärdats som en ny sofistik, och Derrida lät själv en tänkt kritiker säga att han borde spärras in på en institution för sofistik.

För Derrida går gränsen mellan sofist och filosof inte att dra en gång för alla, eftersom den vilar på språkets mångtydighet, det som hotar varje sanningsanspråk. För Alain Badiou är sofisten tvärtom filosofins nödvändiga motpart: den som påminner om att varat är mångfaldigt och att språket har gränser. Filosofin börjar inte trots sofisten, utan tack vare den.

Kanske är det därför sofistiken fortfarande behövs. Inte som en ursäkt för att säga vad som helst, utan som en påminnelse om att ord alltid kan betyda mer än en sak, och att det är i det glappet som både retoriken och politiken blir möjliga.

Frågor