Diplomati

Ordet diplomati myntas först kort innan franska revolutionen. Ändå antas diplomatin ofta vara lika gammal som människan själv, med rötter i det grekiska díplōma och i en mytisk berättelse om hur människan, i sin barndoms stamliv, valde att förhandla i stället för att döda varandra.

Jag läser diplomatin med retorikens och psykoanalysens begrepp, som en praktik som bär på fantasin om evig fred men som samtidigt är en av den moderna statens ideologiska apparater.

Tre spår

Ambassadören som typ

År 427 f.v.t. reser Gorgias som sändebud till Aten och vinner tjugo krigsskepp med sin talekonst. Åttio år senare anklagar Demosthenes sin medambassadör Aeschines för att ha förrått Aten i fredsförhandlingarna med Filip II. Redan i antiken är ambassadören både fredsmäklare och misstänkt ordvrängare, det Rousseau kallade ”hovets sofister”. Men den typiske diplomaten har ingen sammanhängande historia. Gestalten förändras med suveränitetens logik och svarar varje gång mot ett nytt historiskt problem.

Representationens problem

Retoriken och diplomatin delar ett problem: att aldrig fullt ut kunna representera någonting. Kants eviga fred och Perelmans universella auditorium svarar mot vad Hegel skulle kalla en dålig oändlighet, ett ständigt närmande av ett idealt tillstånd som aldrig når fram till sitt mål. Genom Lacans bild av diplomaten som representant söker jag en väg ut ur den oändliga dialektiken mellan försöket och dess misslyckande.

Krigets nödvändighet

När EU fick Nobels fredspris 2012 var det möjligt att tolka som om Kants dröm om evig fred äntligen hade gått i uppfyllelse, åtminstone i Europa. Sedan dess har spänningarna på kontinenten bara ökat. Med Hegels tanke om krigets nödvändighet, och Derridas kritik av både Kant och Hegel, undersöker jag varför krig och diplomati inte är motsatser utan två steg i samma rörelse.

Publikationer

Texter