Ekonomi

Centralbankerna hör till den moderna statens äldsta institutioner och under större delen av sin historia har de gjort sig kända för att tala så lite och så kryptiskt som möjligt. Sedan 1990-talet har de gjort tvärtom. När centralbankerna blev självständiga fick kommunikationen ersätta det demokratiska inflytandet: förtroende skulle skapas genom offentligt tal. Därmed blev centralbankscheferna politiska gestalter, utan att allmänheten riktigt märkte det.

Forskningen om centralbankers kommunikation är i dag företrädesvis kvantitativ: språket skalas av sitt sammanhang för att kunna mätas. Jag studerar i stället vad centralbankerna faktiskt säger, och hur de genom språket agerar politiskt.

Fyra spår

Hållbarhet i riksbankslagen

Med 2023 års riksbankslag ska Riksbanken beakta hållbarhet i hela sin verksamhet, något som har kritiserats som ett hot mot bankens självständighet. I mitt Formasprojekt undersöker jag hur Riksbanken gestaltar hållbarhet i penningpolitiken, i sina investeringar och i arbetet med finansiell stabilitet, hur bilden har förändrats över tid och hur den förhåller sig till lagstiftarnas avsikter.

Förtroende som botemedel

När Stefan Ingves 2009 sammanfattade sitt botemedel mot finanskrisen bestod det av tre ingredienser: ”confidence, confidence, and trust”. Förtroendet har blivit centralbankens viktigaste valuta, och eftersom det inte kan ges som en spruta återstår bara ett sätt att sprida det: kommunikation. Jag följer hur förtroendet blev Riksbankens politiska fråga sedan 1990-talet.

Odysseus och oraklet i Delfi

Bankerna byggdes länge som grekiska tempel, och centralbankerna talade som oraklet i Delfi, som enligt Herakleitos varken säger eller döljer utan ger tecken. I dag skiljer ekonomerna mellan ”delfisk” och ”odysseisk” framåtblickande vägledning, mellan prognosen och löftet. Jag läser de grekiska figurerna på allvar, för att förstå tystnaden och tvetydigheten i centralbankernas tal.

Språkets värde

Den moderna språkvetenskapen, och med den retoriken, har länge förstått språket i ekonomiska termer. Genom Ernesto Laclaus tomma betecknare och Marx allmänna ekvivalent visar jag riskerna med att modellera retoriken på värdeformen: retoriciteten riskerar att, likt kapitalet, kräva en ständig cirkulation bara för att producera mer av samma.

Publikationer och texter