Retorik A–Ö / Kairos

Kairosκαιρός

Kairos är det rätta ögonblicket, tillfället som måste gripas när det uppstår. I retoriken betyder det att ett tal inte blir bra genom att följa fasta regler, utan genom att passa situationen, publiken och stunden. För sofisterna var kairos själva kärnan i talekonsten; för filosofin blev det något som behövde tämjas.

Det grekiska ursprunget

I Iliaden förekommer inte substantivet kairos, men väl adjektivet kairios. Det betecknar i första hand inte en tidpunkt utan en plats: den punkt eller söm på kroppen där vapnet lättast tränger in. Därifrån utvecklades begreppet, bland annat hos Hesiodos i Verk och dagar, först till att beteckna det rätta måttet och proportionen, och senare till att ställas mot kronos, den jämnt fortlöpande tiden.

Kairos blev också ett centralbegrepp för den så kallade första sofistiken, inte minst för Gorgias. Mario Untersteiner har hävdat att Gorgias syn på kairos har en närmast kunskapsteoretisk sida. Eftersom människan i sin bräcklighet inte kan veta allt, är vi hänvisade till motstridiga uppfattningar, dissoi logoi. Det är i detta tillstånd som en talare, genom att gripa tillfället, kan få något att framstå som stort eller litet, rätt eller fel.

I sin kritik av sofisterna vänder sig den atenske retorikläraren Isokrates mot dem som behandlar talekonsten som om den, likt skrivkonsten, vore en samling fasta och färdiga regler. Den avgörande skillnaden är enligt honom att ett tal bara fungerar om det som sägs är ”passande för tillfället [kairos]” (13). Isokrates ska också ha byggt hela sin utbildning, sin paideia, kring begreppet. Även Platon räknar i Faidros, bland det en god själaledare (psykagog) måste behärska, förmågan ”att veta när det är det rätta tillfället att tala och att avstå” (272a).

Personifieringen

Eftersom kairos handlar om att fånga tillfället i flykten fick begreppet tidigt en egen gestalt: en ung och vacker gud med bevingade fötter, en lång lugg i pannan och kal nacke. Den mest berömda framställningen var en bronsstaty av Lysippos. Tanken var att tillfället kan gripas i luggen när det kommer emot en, när håret hans faller ner i ögonen, men när det väl har passerat finns det inget att hålla fast vid.

Kairos och retoriken

Inom den retoriska traditionen kan kairos sägas ha en etisk, en kunskapsteoretisk och en estetisk dimension. Den etiska gäller vad som är passande i situationen, det grekerna kallade to prepon och romarna decorum. Det är en etik som bedömer det rätta i talet utifrån de förutsättningar som situationen ger, snarare än utifrån eviga och givna regler. Den ligger nära den kunskapsteoretiska dimensionen, eftersom retorisk kunskap bara blir verksam i rätt ögonblick. Den estetiska dimensionen, slutligen, gäller att språket måste passa tillfället, det som i den senare retoriska systematiken kom att kallas aptum.

Bara god tajming?

Kairos uppfattas ofta som ren opportunism, att säga rätt sak vid rätt tidpunkt för att vinna. Men i traditionen är kairos lika mycket ett omdöme om vad som är passande: vad som bör sägas, hur mycket, och om något alls bör sägas. Det är därför Platon räknar förmågan att avstå från att tala till det en god talare måste kunna.

Rummet och tiden

Barbara Cassin har visat att kairos är ännu en av de punkter där filosofin har försökt disciplinera retoriken. Återigen står Platon för det första försöket. I Faidros måste talet vara som en levande varelse, en kropp med både huvud och fötter (264c). I Aristoteles efterföljd kom talet sedan att studeras som en väv av troper och metaforer, och inte som något som passerar i tiden.

Cassin visar att motsättningen finns inbyggd i själva ordet. Kairós och kaîros är två varianter av samma ord: det förra betecknar tillfället, det senare de öglor i vävstolen som skiljer trådarna åt när man väver. Här ser hon skillnaden mellan den filosofiska retoriken, skapad av Platon och ordnad av Aristoteles, och dess sofistiska motsvarighet. Den filosofiska lägger ut talets delar i rummet; den sofistiska framhåller att språket bara vävs samman i tiden, när orden uttalas ett efter ett.

Frågor