Slovensk filosof, född 1949
Slavoj Žižek
Žižek kritiserar den kommunistiska ideologin och försvarar samtidigt kommunismens idé. Han avvisar populismen i teorin men tycks ibland bejaka den i praktiken. Dessa motsägelser antyder en viss hållning snarare än ett misstag: det är här hans tänkande om ideologi, populism och utopi blir som tydligast.
Den postkommunistiska kommunisten
Žižek är den mest kända medlemmen av den så kallade Ljubljanaskolan, den krets av slovenska filosofer som sedan 1980-talet läser Hegel och Marx genom Jacques Lacans psykoanalys. Hans genombrott, The Sublime Object of Ideology (1989), kom samma år som Berlinmuren föll.
I hjärtat av hans arbete finns något som ser ut som en självmotsägelse: en postkommunistisk kommunism, ett försök att kritisera den historiskt existerande kommunismen och ändå förbli kommunist. Många läsare har därför valt bort ena sidan, och antingen avfärdat hans kommunism som ännu en provokation eller sett hans kritik som en slöja över en längtan tillbaka till totalitarismen. Jag tar båda sidorna på allvar.
Fyra spår i min läsning
Från ideologi till idé
Žižeks försvar för kommunismens idé växer fram ur hans långa uppgörelse med den kommunistiska ideologin. Avgörande är hur han förstår själva idén. Den tidiga, kantianska förståelsen, sammanfattad i Becketts ”fail again, fail better”, mäter idén mot ett ideal som den alltid kommer till korta inför. Den senare, hegelianska, ser idén som något som förändras i sitt eget förverkligande. Då beror revolutionen inte längre på ett subjekts heroiska handling utan på idéns egen logik, och utopin framkommer först i efterhand, i ljuset av ett misslyckande.
Populismen: först tragedi, sedan fars
Debatten mellan Žižek och Ernesto Laclau brukar läsas som ett val mellan reformistisk populism och revolutionär kommunism. Jag läser den i stället som en oenighet om förhållandet mellan teori och politisk praktik. Žižek ser en fetischistisk tendens hos Laclau, som tämjer den negativitet Lacan kallar objet a. Hans motsägelsefulla hållning till populismen, att ibland bejaka den i praktiken men alltid avvisa den i teorin, blir därmed en iscensättning av populismens gränser: varje vänsterpopulism slutar, oavsett sina framgångar, i katastrof.
Ironi eller katakres
Om demokratin förstås antagonistiskt kan populismen inte längre avfärdas som otvetydigt antidemokratisk. Laclau fokuserar på katakresen, att ge namn åt det som saknar ett eget. Žižek fokuserar på ironin. Ironin visar att vi inte på teoretisk väg kan avgöra om populismen i sig är demokratisk: den kan röra sig mellan demokratins demokratiska och odemokratiska kärna. Därför kan populism fungera i praktiken men aldrig i teorin.
Dialektisk sofistik
Žižek läser debatten mellan Alain Badiou och Barbara Cassin som en ny version av dialogen mellan Platon och sofisterna. Genom honom blir en dialektisk sofistik möjlig: först när vi erkänner att varken filosofin eller sofistiken kan sluta sig till en hel totalitet kan vi ta oss förbi motsättningen. Inför det så kallade postsanningssamhället betyder det att vägen till sanningen går genom postsanningen, inte runt den.
Mitt arbete med Žižek
2020. Slavoj Žižek and Dialectical Sophistics. Philosophy & Rhetoric 53(2). Postsanning, Badiou, Cassin och den dialektiska sofistiken.
2023. Ironier och katakreser: Populismens logik eller kommunismens idé? Rhetorica Scandinavica 85. Žižek och Laclau, med Nya Moderaterna som exempel.
2023. From Communist Ideology to the Idea of Communism. Filozofski vestnik 44(1). Hur Žižeks förståelse av kommunismen förändras.
2025. Tragedy, Then Farce: Slavoj Žižek’s Theory of Populism. Crisis & Critique 12(1). Debatten med Laclau som en fråga om teori och praktik.
Börja läsa här
Ingången. The Sublime Object of Ideology (Verso, 1989).
Om kommunismens idé. First as Tragedy, Then as Farce (Verso, 2009).
Om populismen. ”Against the Populist Temptation”, Critical Inquiry 32(3) (2006).
Huvudverket. Less Than Nothing: Hegel and the Shadow of Dialectical Materialism (Verso, 2012).
