Retorik A–Ö / Vad är retorik?

Vad är retorik?

Retorik är, med Aristoteles ord, förmågan att i varje enskild situation överväga det som kan övertyga. Den är alltså inte i första hand en samling knep för att tala väl, utan ett sätt att se och förstå hur tal och texter försöker påverka oss, och därmed också ett stöd när vi själva ska tala.

Ett ord från den grekiska demokratin

Ordet retorik finner sitt etymologiska ursprung i den antika grekiskan, där rhêtorikê utvecklades ur ord som rhêtôr (”talare”) och rêma (ungefär ”ord”, ”det som är sagt”). Frågan om retoriken uppfanns, eller kanske snarare upptäcktes, av de gamla grekerna är komplex, eftersom vi kan utgå ifrån att människor alltid har försökt övertyga varandra, åtminstone så länge vi har haft förmågan att tala. Men vad vi kan säga är att grekerna själva tänkte sig att retorikens födelse inte bara var en grekisk angelägenhet, utan också tätt sammanbunden med uppkomsten av den antika grekiska demokratin.

Enligt den store romerske talaren och retorikern Cicero ska Aristoteles, i ett i dag förlorat verk, ha berättat hur retoriken föddes i de grekiska kolonierna på Sicilien, efter att folket där hade frigjort sig från den styrande tyrannen. I de folkförsamlingar, och inte minst i de folkdomstolar, som upprättades efter tyrannens fall märkte man snabbt att förmågan att tala väl avgjorde om man fick gehör för sina åsikter eller inte.

Konsten att övertyga?

I dag tänker många därför att retorik betyder tale- eller övertygelsekonst, och att disciplinen erbjuder en samling knep och regler för hur vi förbereder och framför vackra och övertygande tal för alla tillfällen. I Platons dialog Gorgias, den äldsta text där vi återfinner ordet retorik, är det också ”förmågan att övertyga” som sofisten och retorikläraren Gorgias menar att retoriken lär ut. Med detta som utgångspunkt kan det vara lätt att tro att också retorikforskningen enbart syftar till att studera tal för att avgöra om talaren har övertygat eller talat väl, och eventuellt hur talet skulle ha kunnat förbättras.

Redan Platons lärjunge Aristoteles pekade dock, i sitt verk Retoriken, ut det orimliga i att definiera retoriken som konsten att övertyga. I motsats till målarkonsten, som lär oss hur färger ska blandas och hur penseldrag skapar olika effekter på duken, eller husbyggarkonsten, vars regler hjälper oss att konstruera en stabil byggnad, kan en övertygelsekonst inte utlova ett visst utfall, eftersom talsituationen alltid är singulär: det som övertygar någon vid ett tillfälle övertygar inte nödvändigtvis ens samma person vid ett annat. Även om det finns omständigheter som påverkar byggandet av ett hus, exempelvis hur marken ser ut där vi bygger, erbjuder den fysiska världen en högre grad av regelbundenhet, som i sin tur kan utgöra grunden för en lära.

Ingen övertygelsekonst?

För att lösa problemet, att vi inte kan formulera en övertygelsekonst som utlovar en viss effekt så länge utövaren följer föreskrifterna, valde Aristoteles att ge retoriken en annan definition. Retorik blev för honom förmågan att överväga det som i varje situation syftar till att övertyga. Det grekiska verb som motsvarar ”överväga”, theôrêsai, är kopplat till ordet teori. Det antyder att retoriken för Aristoteles inte så mycket var en teori om hur vi ska övertyga, som en teori om hur talare faktiskt försöker övertyga sin publik.

Retoriken är förmågan att i varje enskilt fall se vad som kan övertyga.

Aristoteles, Retoriken 1355b

När Aristoteles talade om ethos, patos och logos var det därmed i första hand ett försök att teoretiskt beskriva hur talare försökte övertyga en publik med hjälp av sin karaktär, de känslor som publiken upplevde och de ord som stod till förfogande, snarare än en regelsamling för hur en talare i framtiden ska lyckas övertyga. Trots att retoriken sedan Aristoteles i hög grad har använts som en talekonst har hans avgränsning i mångt och mycket präglat hur den moderna retorikforskningen bedrivs, där fokus i första hand ligger på att förstå redan existerande budskap snarare än att föreskriva hur budskap ska formuleras.

Det betyder inte att retoriken inte också kan användas för att skapa kommunikation. Men det gäller att vara noga med vad retoriken i praktiken kan utlova, och därför blir definitioner som ”konsten att övertyga” eller ”konsten att tala väl” lätt missvisande.

Vad gör retoriken?

Men varför behövs då en sådan vetenskap? Vet vi inte redan vad vi säger, varför vi säger något och hur vi säger det? För en retoriker är svaret på den frågan nej. Även om motiveringen till det nekande svaret skiljer sig åt, såväl över tid som mellan olika retorikteoretiska skolor, kan vi återigen vända oss till Aristoteles för ett tentativt svar.

I De sofistiska vederläggningarna pekar Aristoteles på att det finns en inneboende vaghet och mångtydighet i språket, som kommer sig av att tingen i världen är många fler än orden vi har för att beskriva dem. Samma ord måste därför användas för att peka ut vitt skilda saker. Eftersom ordens funktion, åtminstone enligt Aristoteles, är att vi ska kunna tala om ting även när de inte är närvarande, skapar bristen på ord ett problem: det kan uppstå oklarheter och missförstånd om vad vi egentligen talar om.

Ännu viktigare, enligt Aristoteles, är att språkets vaghet och mångtydighet också kan utnyttjas av sofister, som ser till att oklarheterna tjänar deras egna syften. Det är här retoriken behövs, eftersom dess syfte just är att utreda och förklara hur detta går till inom politiken, juridiken och moralen. Och även om många retoriker sedan Aristoteles dagar har kritiserat, förändrat eller fördjupat hans förståelse av språket och retorikens roll bland människans kunskapsformer, upprätthåller de flesta ändå än i dag denna grundläggande tes: retoriken behövs eftersom vi aldrig kan få ett fullständigt grepp om vårt språk och alla dess effekter.

Retorik: att se igenom språk

Aristoteles verb theôrêsai hör samman med att se. Därför beskriver jag retoriken som konsten att se igenom språk, i tre betydelser:

1. Att se igenom ett budskap. Att steg för steg gå igenom dess delar, från situationen till det färdiga talet. Det är den retoriska arbetsprocessen, och det man övar när man förbereder något som betyder något.
2. Att se igenom det som sägs. Att genomskåda språket och avslöja de meningar, intressen och antaganden som ett budskap bär.
3. Att se genom språket. Att betrakta det som vill övertyga genom retorikens begrepp, som genom en lins. Det är retoriken som teori, i Aristoteles mening.

De tre hänger ihop. Den som förbereder ett tal behöver kunna se det som publiken kommer att genomskåda, och den som analyserar behöver begrepp att se med. I alla tre fallen handlar det om omdöme, det som Aristoteles kallade krisis.