Politiska ideologier

Decenniet efter finanskrisen 2008 kom att definieras av två ord: postsanning, årets ord 2016, och populism, årets ord 2017. Båda bär på föreställningen att sanningen inte längre spelar någon roll i politiken, och att detta tillstånd har öppnat vägen för allsköns demagoger. För en retoriker är den förklaringen problematisk. Redan Aristoteles visste att många politiska frågor saknar en given sanning. Men att bara försvara sofisternas relativism mot en rigid sanningsförståelse löser inte upp den gordiska knuten.

Jag återvänder därför till de figurer som hemsöker debatten: folket, sofisten och kommunismens idé. Frågan är inte vem som har rätt om dem historiskt, utan varför vi i dag ständigt återvänder till dem.

Tre spår

Folket och kritiken

Folket som politisk gestalt och kritiken som uppgift för tänkandet brukar ställas mot varandra. Folket blir det kritiska tänkandets otänkta: tanklöst, utan förnuft, något som ska räddas från sig självt. Redan hos Kant syns hur folkbegreppet föder både en dragning och en motvilja. För medan revolutionen är ett sublimt skådespel för åskådaren, är det ett faktiskt folk som gör uppror mot sin författning och river sönder den form som gör det till ett folk.

Sofisten och postsanningen

Retoriken berättar gärna om sin egen födelse som en strid mellan demokratiska sofister och aristokratiska filosofer. I dag har positionerna vänts: det är inte längre filosofens sanningsanspråk som hotar demokratin, utan de nya sofisternas likgiltighet inför sanningen. Det intressanta är vad varje återkomst till sofisten säger om det begär som driver den.

Populismen och kommunismens idé

Om demokratin förstås som antagonistisk kan populismen inte längre avfärdas som otvetydigt antidemokratisk. Genom Slavoj Žižek och Ernesto Laclau, ironin och katakresen, undersöker jag varför populism kan fungera i praktiken men aldrig i teorin, och varför kommunismens idé återvänder just där den misslyckades som verklighet.

Publikationer

Texter