Retorik A–Ö / Pathos

Pathos πάθος

Pathos är att övertyga genom de känslor talet väcker hos publiken. För Aristoteles är känslorna inte ett avsteg från omdömet utan det som får oss att ändra oss och bedöma saker annorlunda. Talaren väcker dem genom att låta publiken föreställa sig en situation.

Känslor som skäl

Pathos handlar om de känslor som talet försöker framkalla hos publiken. I den andra boken av Retoriken ägnar Aristoteles en lång utläggning åt hur olika känslor uppstår, eftersom han menar att det är känslorna som ”är orsaken till att man ändrar sig och gör annorlunda bedömningar” (1378a).

Hur talaren väcker en känsla

Här får vi till exempel lära oss att vrede kommer av ett begär efter hämnd mot någon som har behandlat oss illa, ringaktat oss eller förlöjligat oss. Vill talaren att publiken ska känna vrede mot en motståndare, behöver hon alltså beskriva situationen så att åhörarna upplever att motståndaren har behandlat dem illa, ringaktat eller förlöjligat dem.

Det gör talaren genom att få publiken att föreställa sig en situation, ofta genom en berättelse eller en trop, som kan framkalla det eftersökta känslotillståndet.

Ett vanligt missförstånd

Pathos förväxlas ofta med manipulation eller sentimentalitet, som om känslor vore motsatsen till förnuft. Hos Aristoteles är känslorna en del av hur vi bedömer något: den som inte blir arg över en orättvisa har inte förstått den. Frågan är därför inte om ett tal väcker känslor, utan vilka och på vilka grunder.

Frågor