Retorik A–Ö / Ordning och stil / Narratio

Narratio och berättande

Narratio är den del av talet där talaren berättar vad som har hänt och var vi befinner oss, innan argumenten tar vid. I vidare mening handlar retoriken om berättande på alla nivåer: varje berättelse väljer ett perspektiv och styr vad publiken förväntar sig ska hända.

Från mythos till logos?

Det finns en gängse bild av demokratins födelse i Grekland: berättelsen, mythos, hörde till ett tidigare stadium och ersattes av det rationella argumentet, logos. Men bilden håller inte. Platon kritiserar myterna med hjälp av myter, som när han i Faidros liknar själen vid ett bevingat hästspann eller berättar om guden Theuth som uppfann skriften. Berättandet har aldrig lämnat argumentationen.

Narratio i talet

I den klassiska dispositionen kommer narratio efter inledningen. Den ska sätta situationen: var befinner vi oss, och vad har hänt? Quintilianus ställde tre krav på en god berättelse:

Till detta lade han en fjärde dygd, evidentia, på grekiska enargeia: att berätta så att lyssnarna ser händelserna framför sig.

Vad gäller evidentia, såvitt jag har förstått det hela, är det tveklöst en viktig dygd i narrativ, när en sanning inte enbart måste utsägas, utan måste berättas på ett sådant sätt att det framvisas för synen.

Quintilianus, Institutio oratoria 4.2.63–64.

Aristoteles om handlingen

I Om diktkonsten kallar Aristoteles handlingen, mythos, för tragedins själ. Utan handling ingen tragedi, men utan karaktärsteckning kan den finnas. Handlingen har en början, en mitt och ett slut, och den måste följa en logik, inte bara vara en rad händelser. Flera av hans begrepp används fortfarande:

Samma struktur finns i talet. Inledningen, berättelsen och avslutningen för publiken från balans, genom obalans, till en ny balans. Men se upp med att läsa antika berättelser genom den moderna romanens psykologi: för Aristoteles kommer handlingen före karaktären.

Gorgias: samma händelse, en annan berättelse

Sofisten Gorgias Lovtal till Helena är kanske den mest kända övningen i att berätta om. Helena, som lämnade sin man för Paris och därmed utlöste det trojanska kriget, var antikens mest förtalade kvinna. Gorgias frikänner henne i fyra steg: om gudarna eller ödet styrde henne, om hon fördes bort med våld, om hon övertalades med ord eller om hon drabbades av kärlek, så bär hon ingen skuld.

Det tredje argumentet är det mest berömda. Talet, logos, liknas vid en drog, ett farmakon, som kan bota men också förgifta själen. I sista meningen kallar Gorgias hela talet för sin egen lek, paignion. Vad gör det med hans tal? Läs mer om sofistik.

Burkes pentad

Kenneth Burke utvecklade i A Grammar of Motives (1945) en teori om berättelsers grammatik. Varje berättelse om varför människor handlar som de gör har fem element: handling (vad görs?), scen (var?), agent (vem?), medel (med vad?) och syfte (varför?). Det intressanta är vilket element som bestämmer de andra.

”Den svaga marknaden tvingade oss att säga upp personal” låter scenen bestämma handlingen. ”Vår ledning fattade modiga beslut som gav rekordresultat” låter agenten göra det. Det är ingen slump att vd-ord ofta förklarar goda år med agenten och dåliga år med scenen. Men organisationsforskarna Gerald Salancik och James Meindl visade 1984 att företag med ojämna resultat ofta tar på sig ansvaret även för motgångarna. Att framstå som maktlös kan vara värre än att framstå som skyldig.

Människan som berättande varelse

Kommunikationsforskaren Walter Fisher hävdade 1984 att vi värderar argument genom de berättelser de ingår i, snarare än genom formell logik. Människan är homo narrans. En berättelse övertygar om den hänger ihop och om den stämmer med det publiken vet om världen och med det den värdesätter.

Samtidigt har berättelsen blivit ett verktyg. Jean-François Lyotard beskrev 1979 en tid av misstro mot de stora berättelserna om framsteg och ideologi; kvar blev de små, personliga narrativen. Christian Salmon visade i Storytelling (2007) hur företag, politiker och spindoktorer har lärt sig att sätta narrativet. Frågan till varje berättare blir då: vilken värld förs berättelsen in i, och vilken värld bidrar den till att skapa?

Frågor