Retorik A–Ö / Att övertyga / Den retoriska arbetsprocessen

Den retoriska arbetsprocessen

Den retoriska arbetsprocessen, på latin rhetorices partes, delar arbetet med ett tal i fem steg: inventio (att finna argument), dispositio (att ordna dem), elocutio (att formulera dem), memoria (att minnas talet) och actio (att framföra det). Modellen kommer från den romerska retoriken och används fortfarande i talskrivande, undervisning och retorisk analys.

Från analys till talekonst

Hos Aristoteles var retoriken främst en analytisk verksamhet: förmågan att i varje enskilt fall se vad som kan övertyga. Under romartiden blev den en praktisk talekonst, systematiserad av bland andra Cicero och Quintilianus, som brukar räknas som världens första statsavlönade retorikprofessor. Arbetsprocessen är ett barn av den utvecklingen: en ordning för hur man går från en situation till ett färdigt tal.

Intellectio: att förstå situationen

Under senantiken lades ibland ett steg till före de fem: intellectio, analysen av situationen. Vad är problemet? Vem är publiken, och vad kan den besluta om? Vilka villkor går inte att ändra? Utan den analysen vet talaren inte vilka argument som behövs. Läs mer om den retoriska situationen.

Inventio: att finna argument

Inventio betyder ”att finna”, inte ”att uppfinna”. Tanken är att argumenten redan finns, i det publiken tror, vet och värdesätter, och att talarens uppgift är att hitta dem. Till hjälp har retoriken toposläran, som anvisar ”platser” där argument kan hämtas, och stasisläran, som avgör vad striden egentligen står om. Här väljer talaren också hur de tre bevismedlen ska användas: ethos, pathos och logos.

Ett gott urval utgår från situationsanalysen. Finns det motargument som måste bemötas, problem med talarens trovärdighet eller en stämning hos publiken som måste hanteras? Vilka argument väger tyngst för just den här publiken?

Dispositio: att ordna argumenten

Dispositio handlar om ordningen. Den klassiska modellen för det argumenterande talet har åtta delar, men den måste alltid anpassas till situationen.

Barack Obamas tal till FN:s generalförsamling 2011 följer modellen nästan mönstergillt. Efter hälsningarna kommer en partitio (”I would like to talk to you about a subject that is at the heart of the United Nations – the pursuit of peace in an imperfect world”), en kort berättelse om 1900-talets krig och sedan tesen: ”The fact is peace is hard. But our people demand it.” Talet slutar med en uppmaning: ”Together, let us make peace, but a peace, most importantly, that will last.”

Elocutio: att formulera

Elocutio är språkets och stilens del: ordval, stilnivå, troper och figurer. Den klassiska retoriken ställde fyra krav på stilen: att den skulle vara korrekt, klar, passande och konstfull. Läs mer om troper och figurer.

Memoria: att minnas

En stor del av den antika retoriken handlade om minnestekniker. Cicero berättar om skalden Simonides, som framförde sina dikter vid en rik mans middag. Han kallades ut på gården av två ynglingar, men där fanns ingen. I samma stund rasade taket över festsalen, och de omkomna gick inte att känna igen. Simonides kunde ändå säga vem som var vem, eftersom han mindes var var och en hade suttit när han lämnade salen.

Lärdomen var att minnet mår bäst av ordning. Romarna byggde ”minnespalats”, där talets delar placerades som bilder (imagines) på platser (loci) som talaren sedan vandrade igenom. Ett tal som är lätt för talaren att minnas är dessutom ofta lätt för publiken att minnas.

Actio och pronuntiatio: att framföra

Det sista steget är framförandet: kroppen och gesterna (actio) och rösten (pronuntiatio). Demosthenes lär ha svarat att det viktigaste i talekonsten var framförandet, framförandet och åter framförandet. Den klassiska retoriken hade detaljerade regler för båda, och rösten skulle vara korrekt, klar och konstfull. Framförandet påverkar talarens ethos, men det är inte allt. Det viktigaste rådet är fortfarande att öva under förhållanden som liknar den verkliga situationen, och att komma ihåg att alla talare är nervösa.

Arbetsprocessen som analysverktyg

Modellen fungerar också baklänges. Den som analyserar ett tal kan fråga hur talaren har förstått situationen, vilka argument som valts och valts bort, hur de ordnats, och vad stilen och framförandet gör med budskapet. Läs mer om retorisk kritik och retorisk analys.

Frågor