Retorik A–Ö / Ethos, pathos och logos

Vad är ethos, pathos och logos?

De tre begreppen ethos, pathos och logos utgör retorikens kärna, eftersom de är vad Aristoteles kallade πίστεις (pisteis), retorikens bevismedel: de sätt som talaren eller avsändaren har till sitt förfogande för att övertyga sina mottagare om att tesen och budskapet är sant och riktigt. Ethos handlar om hur avsändaren använder sin karaktär, pathos om hur avsändaren påverkar mottagarnas känslor och logos om hur avsändaren övertygar med orden, språket och argumenten.

Före Aristoteles

Även om Aristoteles var först med att formulera och definiera de tre bevismedlen hade många före honom redan tänkt kring språkets förmåga att övertyga. Inte minst hans läromästare Platon, som i bland annat dialogen Faidros undersökte hur man med språket leder själar, det han kallade ψυχαγωγία (psychagogia). Den som ska leda en själ, det vill säga övertyga någon, måste enligt Platon själv ha skådat det sanna för att inte leda själen fel. Han måste också känna de olika slagen av själar, deras svagheter och styrkor, för att kunna leda dem på rätt sätt (271c–d).

En annan som funderade mycket på övertygandet var den store sofisten Gorgias. I sitt hyllningstal till den sköna Helena kallar han logos ”en mäktig härskare, som med den minsta och mest omärkliga kropp kan åstadkomma de mest gudomliga ting. Den kan bota rädsla, lindra sorg, inge glädje och väcka medömkan.” (§ 8) Talets verkan på själen, menar han, liknar läkemedlens verkan på kroppen (§ 14). Vi ser alltså här en teori inte bara om logos kraft, utan om hur det samverkar med pathos för att påverka en lyssnare.

Slutligen kan vi vända oss till Gorgias elev, den atenske retorikläraren Isokrates, som betonade att den som ”önskar övertyga människor inte kommer att vara ouppmärksam vad gäller karaktären; tvärtom kommer han mer än något annat att lägga manken till för att upprätta ett högst ärofyllt namn hos sina medborgare” (Antidosis 278). Isokrates var med andra ord väl medveten om ethos roll i övertygandet.

Retorikens kärna

De tre begreppen ethos, pathos och logos myntades för snart 2 400 år sedan av den grekiske filosofen Aristoteles. I Retoriken påpekar han att de samtida författarna av retorikhandböcker hade fokuserat så mycket på bisaker, som hur man bäst manipulerar domaren i ett rättsfall, att de inte förmått se att det egentligen är ethos, pathos och logos som utgör retorikens kärna (1354a). Dessa kallade han retorikens tre πίστεις (pisteis), bevismedel, som en talare använder för att övertyga publiken om att tesen och budskapet är sant och att de i sin κρίσις (krisis), bedömning eller omdöme, ska följa talarens råd.

Därför bestämde han retorikens mål som just krisis (1377b), oavsett om det handlade om folkets bedömning i politiska frågor, domarnas bedömning i rättsliga frågor eller åhörarnas omdöme om ett hyllnings- eller smädelsetal.

Konstmässiga och icke-konstmässiga bevismedel

Aristoteles menade att en talare alltid har två typer av bevismedel att tillgå: de icke-konstmässiga och de konstmässiga (1355b). De förstnämnda handlar inte i första hand om att påverka och övertyga med språket, utan finns tillgängliga redan innan talet börjar, till exempel vittnesmål, lagar och kontrakt. Att i ett rättsfall om vem som är den rättmätiga ägaren till något kunna visa upp ett undertecknat köpekontrakt är utan tvekan ett starkt icke-konstmässigt bevismedel.

De konstmässiga bevismedlen, det vill säga ethos, pathos och logos, är de som vi använder i själva talet (eller, när vi talar om samtiden, i texten, videon, bilden och så vidare) för att övertyga en publik. Det är därför viktigt att poängtera att de konstmässiga bevismedlen, åtminstone för Aristoteles, skapas i och genom talet. Aristoteles tänkte sig alltså att talaren inte har ett ethos och att publiken inte har ett pathos innan talet har börjat. Idén har dock kritiserats av moderna retorikteoretiker, som menar att det är viktigt att också fundera över det ethos en talare har med sig in i situationen, till exempel när publiken redan har bestämda uppfattningar om talaren. Man skiljer därför ofta mellan ett initialt ethos, som talaren har med sig, och ett härlett ethos, som skapas i talet.

Ingen receptbok

Det är viktigt att komma ihåg att Aristoteles själv är mycket tydlig med att han inte lägger fram en receptbok för hur läsaren ska lyckas övertyga med sitt tal. Själva tanken att en sådan bok skulle kunna skrivas framstår för honom som orimlig, eftersom alla situationer är olika. Ett argument som övertygar en viss publik vid en viss tidpunkt behöver inte övertyga samma människor vid ett senare tillfälle, eftersom de då kanske har upplevt saker som gör att argumentet inte längre framstår som trovärdigt. Det finns alltså ingen retorisk konst som ger oss verktyg för att övertyga om allt i alla situationer.

Vad Aristoteles i stället gjorde var att kartlägga de sätt på vilka talarna på torget, i domstolen, i festsalen och vid begravningarna i Aten försökte övertyga, för att sedan kategorisera och systematisera dem och formulera en teori om hur övertygande går till. Vad han fann var att talarna använder sig av sin karaktär (ethos), att de väcker eller lugnar vissa känslor hos publiken (pathos) och att de använder språket och argumenten (logos).

Det finns tre arter av bevismedel (pistis) som skaffas genom talet (logos): de beror på talarens karaktär, på möjligheten att försätta åhöraren i ett visst tillstånd, och på språket (logos) självt.

Aristoteles, Retoriken 1356a

Efter Aristoteles

När Grekland blivit en del av Romarriket övertog romarna mycket av den grekiska retoriska traditionen, även om de förändrade en hel del. Enligt den store talaren och retorikteoretikern Cicero var talarens tre huvuduppgifter docere, delectare och movere: att undervisa, att behaga och att röra (Orator 69). Om vi jämför dessa med Aristoteles bevismedel hamnar därmed fokus mer på vad talet ska göra med mottagaren, snarare än på vad som sker i själva talet.

Quintilianus, som ofta räknas som den förste statligt avlönade retorikläraren i Rom, talade om ethos och pathos som två slags känslor: en mildare och mer varaktig (ethos) och en kortare och häftigare (pathos). Han menade att de till och med var av samma natur och bara skilde sig åt i grad, så att exempelvis kärlek är pathos medan tillgivenhet är ethos (Institutio oratoria 6.2.8–12). Ethos var också så viktigt för Quintilianus att han definierade talaren som vir bonus dicendi peritus, en god man skicklig i att tala (12.1.1).

I dag

Under de mer än två tusen år som retoriken varit en disciplin i västvärlden har begreppen förändrats. Det syns till exempel i det i dag ofta återkommande påståendet att logos betyder fakta och logik. Det kan det förstås göra, men det innebär också en kraftig förenkling av vad Aristoteles menade med ordet.

Ibland talar man också om ethos-, pathos- och logosargument, som om det fanns argument som riktar sig till eller använder karaktären, känslorna respektive logiken. Också det är en problematisk uppdelning, eftersom många enskilda argument har en dimension av både ethos, pathos och logos. Tänk till exempel att vi vill stödja tesen ”Klimatförändringarna är redan omfattande” med argumentet ”Forskare har visat att isen i Arktis smälter allt snabbare och att Arktis kan bli isfritt på sommaren redan inom de närmaste årtiondena.” Argumentet har en ethosdimension, eftersom det hänvisar till forskare, en logosdimension, eftersom det är ett exempelargument (παράδειγμα, paradeigma), och en pathosdimension, eftersom ett överhängande hot talar till våra känslor.

Detsamma gäller den så kallade retoriska triangeln, där talare, publik och budskap placeras i varsitt hörn. Den tillskrivs ofta Aristoteles, men är en modell från 1900-talets undervisning. Aristoteles ritade aldrig någon triangel, och hans Retorik är betydligt rikare än de tre bevismedlen.

Läs mer om varje bevismedel

Frågor