Retorik A–Ö / Retorisk kritik

Vad är retorisk kritik och retorisk analys?

Retorisk kritik är att studera hur ett budskap formas med hjälp av mänskliga symboler, och hur det blir möjligt i sitt sammanhang. Den består av två steg: analysen, som bryter ner budskapet i dess beståndsdelar, och kritiken, som förbinder budskapet med samhället, idéerna och ideologin det ingår i.

Att genomföra retorisk kritik eller analys innebär att studera hur ett budskap har formats med hjälp av mänskliga symboler. Budskapet kan uttryckas i till exempel en text, en bild, ett tal, en film, arkitektur, ritualer eller sociala medier.

Det första steget är analysen: att bryta ner och identifiera budskapets olika beståndsdelar. Vilka dessa delar är beror på vilken metod som används. Det andra steget är kritiken: att försöka förstå hur budskapet blir möjligt. Det innebär att koppla budskapet till dess plats i ett samhälle, en större idé eller en ideologi, och att förstå relationen mellan det enskilda budskapet och dess sammanhang. På så sätt kan vi förstå både budskapet utifrån sammanhanget och sammanhanget utifrån budskapet.

Vill du direkt till hur man gör? Så gör du retorisk analys och kritik

Kritik

Ordet kritik har sitt ursprung i den antika grekiskan och leder oss hela vägen tillbaka till retorikens grundteser. Ordet har sin etymologiska grund i verbet κρίνω, som betyder både att separera, att ordna, att välja och att bedöma. Ur det utvecklades dels adjektivet κριτικός, med betydelsen förmögen att bedöma, urskilja och kritisera, dels substantivet κρίσις, omdömet.

Det senare känner vi igen som retorikens mål: att publiken ska kunna fälla ett omdöme. För den som vill vara verkligt kritisk handlar det alltså om att utveckla förmågan att inte bara fälla ett omdöme, utan att inom ramen för omdömet också kunna separera, skapa ordning, välja och bedöma.

Vad gör en studie retorisk?

Vad är det då som gör kritik retorisk? Vad skiljer retorisk kritik från kritik inom till exempel filosofi, litteraturvetenskap, genusvetenskap eller antropologi? Många ämnen på universitetet definieras i första hand av sitt objekt: litteraturvetenskapen studerar litteratur, statsvetenskapen staten och politiken, och biologin det som grekerna kallade βίος, livet.

Men som redan Aristoteles påpekade skiljer sig retoriken, tillsammans med dialektiken, genom att den saknar ett specifikt och tydligt avgränsat objekt. Därför finns det tre olika sätt att motivera att en studie är retorisk: antingen undersöker vi ett retoriskt objekt, eller så använder vi en retorisk teori och metod, eller så utgår vi från ett retoriskt eller retorikvetenskapligt problem.

Det retoriska objektet

Det som gör ett objekt retoriskt är att det har mening för människor. Det intressanta är att vi människor kan tillskriva nästan vad som helst mening, bara vi försöker. Därför går nästan allt att studera med retoriska metoder, eftersom den mening vi ser i något går att separera, ordna och bedöma. Men för att en retorisk kritik ska vara relevant måste också det retoriska objektet på något sätt vara intressant. Det räcker alltså inte att en person tillskriver något mening.

När vi utgår från objektet kan vi antingen studera ett enskilt objekt eller en diskurs. När det gäller vilket material vi kan analysera skiljer sig de två inriktningarna inte nämnvärt åt. Retoriken intresserar sig alltid för material som på ett eller annat sätt försöker övertyga. Här gäller det som brukar kallas bred persuasio: det som försöker övertyga omfattar inte bara det mest uppenbara, som ett politiskt tal, en reklamfilm eller en debattartikel, utan också till exempel skönlitteratur, film, informativ kommunikation och till och med poesi och arkitektur.

Skillnaden ligger i hur vi ser på objektet. När vi studerar ett specifikt objekt, väljs det utifrån en önskan att förstå hur det griper in i en situation, till exempel hur en politisk ledare talar under en kris eller hur en film behandlar ett aktuellt ämne.

I den andra typen av studier handlar det om hur en rad olika verk tillsammans skapar det som man med Michel Foucault kallar en diskurs: ett sätt att tala, tänka och veta om något vid ett historiskt specifikt tillfälle. Att studera den samtida populistiska diskursen innebär att undersöka den genom många olika slags kulturella produkter, som populärkultur, utbildningspraktiker, politiska dokument och offentliga tal. I stället för att fråga hur ett visst objekt passar in i ett sammanhang försöker vi här nå sammanhanget genom olika slags budskap.

Den retoriska teorin och metoden

Den moderna retoriska kritiken växte i hög grad fram ur litteraturvetenskapen. Det var litteraturvetare som menade att deras metoder, som främst riktade in sig på verkens estetiska sidor, inte räckte för att studera till exempel politiska tal, eftersom dessa inte i första hand ville vara estetiska utan verkningsfulla och övertygande. Precis som litteraturvetenskapen hade sitt ursprung i Aristoteles Om diktkonsten fann dessa forskare ny inspiration i hans Retoriken. Det blev det som i dag kallas neoaristotelisk metod, som utgår från den retoriska arbetsprocessen och främst studerar hur det enskilda objektet förhåller sig till sitt sammanhang.

I dag finns en mängd retoriska teorier och metoder. Bland de mest kända finns Kenneth Burkes dramatistiska pentad, Chaïm Perelmans och Lucie Olbrechts-Tytecas nya retorik och Walter Fishers narrativa kritik. Det går alltså också att lägga upp en retorisk kritik med utgångspunkt i en viss teori och metod.

Det retoriska problemet

Slutligen kan ett retorikvetenskapligt problem vara utgångspunkten för en retorisk kritik. Då styrs intresset av en vetenskaplig utmaning: en otillräcklig teori, ett ännu outforskat fält eller ett begrepp som behöver utvecklas. Det är här de mer diskursinriktade angreppssätten blir relevanta. Om målet är att förstå ethos djupare krävs vanligen att vi studerar många olika material för att kunna dra slutsatser om ett så komplext begrepp, precis som Aristoteles själv gjorde när han studerade talare i så många olika situationer som möjligt.

Så gör du retorisk analys och kritik

Den mest grundläggande retoriska metoden är, som sagt, den neoaristoteliska. Den utgår från retorikens arbetsprocess, som på latin kallas rhetorices partes och består av intellectio, inventio, dispositio, elocutio, memoria samt actio och pronuntiatio. Analysen av till exempel ett tal görs därmed i sex steg. De två sista stegen gäller framförandet. Analyserar du en skriven text kan de i stället gälla medium, layout och andra visuella aspekter, som bilder, färger och illustrationer.

1. Intellectio: talets situation. Vilket retoriskt problem svarar talet på? Vilken retorisk publik talar det till? Vilka villkor har format situationen det talar i?
2. Inventio. Vilken är tesen? Vilka argument används? Hur används ethos, pathos och logos? Hur svarar de mot situationen?
3. Dispositio. Hur är talet ordnat? Hur svarar talets upplägg mot situationen?
4. Elocutio. Vilka figurer och troper används? Finns det någon central metafor, metonymi, ironi eller synekdoke som strukturerar talets tanke? Hur svarar de mot situationen?
5. Memoria. I en modern tolkning handlar memoria inte bara om talarens minne utan om vad publiken ska minnas. Hur har talaren format talet för att publiken ska minnas det som sagts? Vad ska fastna hos publiken, och varför?
6. Actio och pronuntiatio. Hur använder talaren röst och gester för att föra fram sitt budskap? Var läggs tyngdpunkten? Hur svarar det mot situationen?

Därefter är det möjligt att utföra det kritiska steget. Genom att separera, ordna och bedöma alla talets delar blir det möjligt att se det budskap som talaren vill föra fram, även om det inte är uppenbart från början. För det krävs att vi sätter talets olika delar i relation till sammanhanget och använder retorikens begrepp för att se igenom språket.

Läs mer om retorisk kritik

På svenska
Fischer, Otto, Patrik Mehrens och Jon Viklund (red.). Retorisk kritik: teori och metod i retorisk analys. Ödåkra: Retorikförlaget, 2014.

På engelska
Foss, Sonja K. Rhetorical Criticism: Exploration and Practice. 5:e uppl. Long Grove, IL: Waveland Press, 2018.
Kuypers, Jim A. (red.). Rhetorical Criticism: Perspectives in Action. 2:a uppl. Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 2016.

Frågor