Ordet retorik finner sitt etymologiska ursprung i den antika grekiskan, där rhêtorikê, som det heter på antik grekiska, utvecklades ur ord som rhêtôr (“talare”) och rêma (ungefär “ord”/”det som är sagt”). Frågan om retoriken uppfanns, eller kanske snarare upptäcktes – då vi kanske kan utgå ifrån att människor, åtminstone så länge som vi har haft förmågan att tala, alltid har försökt övertyga varandra – av de gamla grekerna är en komplex fråga. Men vad vi kan säga är att grekerna själva tänkte sig att retorikens födelse inte bara var en grekisk ensak, utan också att den var tätt sammanbunden med uppkomsten av den antika grekiska demokratin. Enligt den store romerska talaren och retoriken Cicero ska exempelvis Aristoteles ha berättat (i ett i dag förlorat verk) om hur retoriken föddes i grekiska kolonier på Sicilien efter att folket där hade frigjort sig från den styrande tyrannen. I de folkförsamlingar, och inte minst i de folkdomstolar, som upprättades efter tyrannens fall märkte man snabbt att människornas förmåga att tala väl gjorde skillnad för om de fick gehör eller inte för sina åsikter.
I dag tänker många därför att retorik betyder tale- eller övertygelsekonst och att denna disciplin därför erbjuder en samling knep och regler för hur vi förbereder och framför vackra och övertygande tal för alla tillfällen. I den antika filosofen Platons dialog Gorgias, den äldsta texten där vi återfinner ordet retorik, är det också “förmågan att övertyga” som sofisten och retorikläraren Gorgias menar att retoriken lär ut. Med detta som utgångspunkt kan det vara lätt att tro att också retorikforskningen enbart syftar till att studera tal för att avgöra om talaren övertygat eller talat väl (och eventuellt hur talet skulle kunna ha förbättras för framtiden). Dock pekade redan Platons lärjunge Aristoteles, i sitt verk Retoriken, ut det orimliga i att definiera retoriken som konsten att övertyga. I motsats till målerikonsten, som exempelvis lär oss hur färger ska blandas och hur penseldrag skapar olika effekter på duken, eller husbyggarkonsten, vars regler och föreskrifter hjälper oss att konstruera en stabil byggnad, kan inte en övertygelsekonst utlova ett visst utfall då talsituationen alltid är singulär: det som övertygar någon vid ett tillfälle övertygar inte nödvändigtvis ens samma person vid ett helt annat tillfälle. Tanken är här att även om det också finns situationella omständigheter som påverkar byggandet av ett hus (exempelvis hur marken ser ut där vi bygger) eller målandet av en tavla erbjuder trots allt den fysiska världen en högre grad av regelbundenhet som i sin tur kan utgöra grunden för en lära.
Ingen övertygelsekonst?
För att lösa problemet med att vi inte kan formulera en övertygelsekonst som utlovar en viss effekt så länge utövaren följer föreskrifterna valde Aristoteles att erbjuda oss en annan definition av retoriken. Retorik, för honom, blev istället förmågan att överväga det som i varje situation ämnar att övertyga. Det grekiska verb som motsvarar ‘överväga’, theôrêsai, är i sig kopplat till ordet teori, något som antyder att retoriken, för Aristoteles, inte så mycket var en teori om hur vi ska övertyga, utan om hur talare faktiskt försöker övertyga sin publik. När Aristoteles talade om ethos, pathos och logos var det därmed i första hand som ett försök att teoretiskt beskriva hur talare försökte övertyga en publik med hjälp av sin karaktär, de känslor som publiken upplevde och de ord som fanns till förfogande, snarare än som en regelsamling för hur en talare i framtiden ska lyckas övertyga. Trots att retoriken sedan Aristoteles i hög grad har använts som en talekonst har hans avgränsning i mångt och mycket kommit att prägla hur den moderna retorikforskningen bedrivs, där fokus i första hand ligger på att försöka förstå ett visst redan existerade budskap snarare än att föreskriva hur budskap ska formuleras i framtiden. Det gör ju nödvändigtvis inte att retoriken inte också kan användas för att producera kommunikation, men det gäller att vara noga med vad retoriken i praktiken kan utlova, varför definitioner som ‘konsten att övertyga’ eller ‘konsten att tala väl’ lätt kan bli missvisande.
Vad gör retoriken?
Men varför behövs då en sådan vetenskap? Vet vi inte redan vad vi säger, varför vi säger något och hur vi säger det? För en retoriker är svaret på den frågan nej. Även om motiveringen till det nekande svaret skiljer sig åt (såväl över tid som mellan olika retorikteoretiska skolor) kan vi återigen vända oss till Aristoteles för ett tentativt svar. I sin bok De sofistiska vederläggningarna pekar Aristoteles ut att det finns en inneboende vaghet och mångtydighet i språket som kommer sig av att tingen i världen är många fler än orden vi har för att beskriva dem. Det gör att samma ord måste användas för att peka ut vitt skilda saker. Eftersom ordens funktion, åtminstone enligt Aristoteles, är att vi ska kunna tala om ting även när de inte är närvarande, skapar bristen på ord ett problem eftersom det då potentiellt kan uppstå oklarheter och missförstånd gällande vad vi egentligen pratar om. Emellertid, det som enligt Aristoteles är än viktigare, är att språkets vaghet och mångtydighet också kan utnyttjas av sofister som ser till att dessa oklarheter tjänar deras egna syften. Det är här retoriken behövs, då dess syfte just är att utreda och förklara hur detta går till inom politiken, juridiken och moralen. Och även om många retoriker sedan Aristoteles dagar har kritiserat, förändrat eller fördjupat hans förståelse av språket och retorikens roll bland människans kunskapsformer, upprätthåller de flesta retoriker ändå än i dag denna grundläggande tes: Retoriken behövs eftersom vi aldrig kan fatta ett fullständigt grepp om vårt språk och alla dess effekter.
Läs mer om retorik
För den som vill förstå retoriken, dess ursprung men också dess problem rekommenderar jag Aristoteles bok Retoriken och Platons dialoger Gorgias och Faidros. Jag har också behandlat retorikens historia i flera av mina publikationer samt skrivit en kort text om retorikens grundbegrepp ethos, pathos och logos.