Det pågår just nu en strid om demokratibegreppet: alla sidor på det politiska spektrat säger sig stå för skyddandet och upprätthållandet av demokratin och dess värden i motsats till motståndarsidans antidemokratiska tendenser. Detta är på intet sätt en nymodighet som enbart aktualiseras av att Sverigedemokraterna nu är Sveriges andra största parti. Istället är det en fråga som hemsökt praktiskt taget hela världen ända sedan finanskraschen 2008. För oss som fortfarande minns uppstod den populistiska vågen under 10-talet (med allt från Occupy, den arabiska våren och Syriza till Trump, Bolsonaro och SD) som en effekt av kraschens nedslag. Men vad är det egentligen som står på spel i detta utbyte av invektiv? Vem är egentligen demokratins förkämpe? Dessa frågor ska denna text utreda närmare.
Chantal Mouffe, en av den samtida populismforskningens stora namn, har beskrivit den motsättning som underbygger konflikten som en mellan två traditioner inom den liberala demokratin: den antika demokratiska och den moderna liberala. I korthet menar hon att den demokratiska traditionen, som i väst sträcker sig tillbaka till antikens Grekland, inte bara framhåller folkstyret (demos styrka eller auktoritet) utan som också i mångt och mycket utgår från det antika idealet agôn (kamp men också tävling), medan den liberala traditionen framhåller individens okränkbara rättigheter. Att dessa två lätt hamnar på kollisionskurs var något som många av upplysningens tänkare var väl medvetna om, något som ofta ledde till att de demokratiska värdena fick stryka på foten till förmån för individens diton. Kant förordar exempelvis republik framför demokrati eftersom pöbelväldet annars kan ta beslut som påverkar individen (såväl positivt som negativt) utan att hen har givit sitt medgivande. Och som många populismforskare under det senaste årtiondet har påpekat är det ofta här striden står, mellan två föreställningar om demokratin: den ena, ofta representerad av högerpopulisten i en självpåtagen oppositionsroll, menar att demokratins högsta ideal måste vara folkviljan, medan den andra, ofta representerad av politikens etablerade (vänster- och höger)mitt, framhåller att det är just en liberal demokrati som vi lever i (och att såväl individers som minoriteters rättigheter måste ges förtur framför folkviljan). Det är ju av denna anledning som exempelvis Orban gjort sig till företrädare för den illiberala demokratin, som en slags motsats till det rådande systemet. Och frågan som sådan är ju inte ointressant, om det vore möjligt att diskutera alternativen i form av illiberal och liberal demokrati (och kanske helst även ytterligare alternativ).
Så långt ingenting nytt. Att denna konflikt har vuxit sig stark i kölvattnet av 90-talets postpolitiska managerialism och 2008 års finanskris har vi vetat om länge (oaktat att den svenska offentlighetens “talande huvuden” förblivit ovetande om att det faktiskt är där deras strid står). Samtidigt ger detta perspektiv, som också blivit tydligt för den som följt Mouffes tänkande, vid handen att populism är den agonistiska demokratins väg framåt. För en fungerande demokrati, menar hon, måste tydliga konfliktlinjer ritas upp (om än med en grundläggande respekt för den andre som meningsmoståndare och inte en fiende) och då måste ibland även de liberala idealen få ge efter för folkets vilja (även om det för Mouffe själv kanske mer handlar om ideal som äganderätten snarare än skyddandet av minoriteters rättigheter). Men, det finns en aspekt av allt detta som komplicerar Mouffes något enkla uppdelning mellan den populistisk-demokratiska och den liberal-demokratiska traditionen: de auktoritära tendenser som alla högerpopulistiska partier, Sverigedemokraterna inkluderat, oundvikligen visar upp. Om de blott och bart stod för folkviljans realiserande, varför måste högerpopulismens företrädare alltid hänge sig åt det auktoritära?
Mouffes svar skulle antagligen lyfta fram att den postpolitiska ordningen, i vilken demokratins agonistiska kärna utraderats, har tvingat fram en radikalisering där agonismen blivit till en antagonism, en direkt fiendskap där motståndaren inte bara ska övervinnas i demokratiska val utan direkt förgöras. Men här finns det en annan möjlig förståelse av situationen: inte att den auktoritära populismen är effekten av en generell degenerering av demokratins egentliga funktion, utan att den tvärtom utgör en oundviklig aspekt av den liberala demokratins logik. För om vi tittar närmare på de tänkare som formulerade grunderna för den moderna liberala demokratin ser vi att tydligt att även om det på ytan framstår som att demokratin som ett uttryck för folkviljan har antika anor, är såväl folkbegreppet som föreställningen om de liberala institutionerna som begränsar dem moderna företeelser. De föreställningar om demos eller res publica som kännetecknade antikens demokratier och republiker är således inte identiska med den moderna nationalstatens folkbegrepp. Därmed framstår det som att folkviljan och institutionerna är två sidor av det mynt som vi kallar den liberala demokratin. Poängen är här att institutionerna är nödvändiga för syftet att upprätthålla den liberala demokratins egentliga suverän: den rådande produktionssystemet.
Vad som utspelas idag, i striden mellan den vänsterliberala och socialdemokratiska mitten och den alltmer auktoritära konservativa högern (under ledning av SD), är således ett skådespel som iscensatts i olika former åtminstone sedan mitten av 1800-talet. Detta syns tydligt i Marx reflektioner efter revolutionsåret 1948, inte minst i hur han beskriver Napoleon III väg till makten i Louis Bonapartes adertonde brumaire. Vi ser här samma grundkonflikt spela ut sig, mellan de mer konservativt sinnade monarkisterna och de demokratiska delarna av borgerligheten. Marx initiala förhoppningar för revolutionsåret till trots hade han här, kring årskiftet 1851-52, helt förlorat sin initiala positiva syn när han själv fått uppleva hur borgerligheten kunde låta “det den revolutionära handlingskraften mätta sig med konstitutionella framgångar och utmynna i små intriger, ihåliga deklamationer och skenrörelser, [för att] samla sig och vidtaga sina mått och steg”. Fram till revolutionsåret 1848 hade kapitalismens motsättningar förvärrats, och en rad mindre uppror har vid tiden slagits ned. Men vad som först framstår som en sann konflikt mellan den borgerliga demokratin och den gamla regimen visar sig, när Napoleon Bonaparte väljs till president i december 1848 (och fyra år senare blir kejsare), vara ett sätt att via en auktoritär statskupp säkra upp institutionernas kontroll över folket (och därmed säkerställa marknadens makt) genom att erbjuda en ventil för det revolutionära glöd som de samhälleliga motsättningarna ger upphov till.
Vi kan se hur detta mönster återupprepar sig genom hela 1900-talet, där en auktoritärt grundad kritik mot demokratins förfall utlovar en ljusare framtid om bara det nuvarande korrupta styret avpolletteras. Och det är också detta vi ser i Sveriges nya borgerliga regering (och även i den antisemitiska fascismens återkomst i exempelvis Italien): i syfte att rädda marknaden från trycket av växande motsättningar erbjuds en auktoritär ideologi som utlovar lugn och ordning (i en slags fantasi om återgången till det ursprungliga). Vad historien lärt oss är, utan tvekan, att en sådan rörelse aldrig kommer att kunna besegras via ett försvar av det rådande liberaldemokratiska systemet, eftersom en sådan strid egentligen är falsk: båda sidor representerar samma samhällsordning, men bara den ena erkänner att problemen finns och att de går att åtgärda (om än med auktoritära medel). Den enda lösningen, som också Marx insåg, är att erkänna problemen och istället försöka tänka en genuint radikal lösning. Inte, som Sverigedemokraterna och deras borgerliga knähundar, icke-lösning: mer av samma, men med ett annat ansikte.
