Om begreppet “existentiell hälsa”

I en rad texter från det tidiga 00-talet utvecklade filosofen Slavoj Žižek en kritik av vad han kallade ”västerländsk buddhism”. Hans poänger har ofta kritiserats av religionsvetare för att vara förenklingar och ibland rena nidbilder av den buddhistiska tanketraditionen, men sådana invändningar missar poängen med Žižeks kritik: adjektivet ”västerländsk” signalerar att det handlar om hur en tradition adopterats av och inkorporerats i västerlandets ideologiska former. Efter att ha hört begreppen existentiell och filosofisk hälsa ringer därför Žižeks kritik av västerlandets buddhism i mina öron. För vad vi erbjuds här är ”ett botemedel mot den kapitalistiska dynamikens stressfyllda spänningar som tillåter oss att koppla ifrån och bevara ett inre lugn och Gelassenheit [ett distanserat sinneslugn]”. Men vad vi egentligen erbjuds är dynamikens ”perfekta ideologiska supplement.”

I ledaren till Socialmedicinsk tidskrifts nummer om ”existentiell hälsa” från förra året pekar författarna Cecilia Melder och Bo J A Haglund ut att ett av målen med den behandling som syftar till att skapa existentiell hälsa inte siktar mot att hitta sanningen med stort S, utan att finna tröst i att allt vi har är en rikedom av perspektiv att välja mellan. Genom det existentiellt lugn som en kunskap om mångfald kan ge oss kommer vi också att förbättra vår fysiska, psykiska och sociala hälsa. I en annan text i samma nummer pekas samtalsgrupper ut som en bra behandlingsmetod, detta då sådana sammanhang tillåter att ”olika tankar, känslor och sätt att hantera livets utmaningar delas, vilket ger möjlighet till igenkänning och en minskad känsla av ensamhet.” Liknande förhoppningar hördes också från socialminister Jakob Forssmed när Folkhälsomyndigheten i våras fick uppdraget att utveckla arbetet med existentiell hälsa: ”Forskning visar att insatser för en god existentiell hälsa leder till ökad livskvalitet och stärker människors möjligheter att hantera livets svårigheter.” Men vad är målet med allt detta?

I GP skriver debattörerna Luis de Miranda och Charlotta Ingvoldstad Malmgren uttrycker en rädsla för att Kristdemokraterna försöker återinföra religionen bakvägen, och slår därför ett slag för att existentiell hälsa måste vara filosofisk och sekulär. Samtidigt är målet detsamma; vi ska ges ”verktyg att navigera i livets komplexitet och främja ett meningsfullt och reflekterande liv” för att därmed förbättra ”förmågan att se potential där andra ser hinder.” Det är såklart lovvärt att vi önskar förbättra människors mående, men samtidigt ser vi i föreställningen om existentiell hälsa samma fenomen som Žižek kritiserar i den västerländska buddhismen: ett symptom på samtidens ohållbara situation. I det att vi förment erkänner livets svårigheter – stora utmaningar för såväl individen som för hela mänskligheten i allt från sjukdomar och dödsfall till klimatförändringar och förödande krig – kan vi också klamra fast vid en fetischerad tro på att det är möjligt att gå igenom detta med ett värdigt lugn. Så länge vi bara har en mening att hålla fast vid. Men håll inte för hårt: din mening är inte den enda! Vi förväntas alltså, när en meningshorisont kollapsar, att snabbt klättra vidare till nästa.

Det är precis denna funktion som Žižek identifierar i den västerländska buddhismen: ”den tillåter dig att delta fullt ut i det kapitalistiska spelets frenetiska tempo, samtidigt som en föreställning att du inte på riktigt är en del av det kan upprätthållas, att du är väl medveten om vilket värdelöst spektakel allt är – att det som är verkligt viktigt för dig är det inre Självets inre ro dit du vet att du alltid kan ta din tillflykt”. Striden står alltså inte mellan å ena sidan religion och å andra sidan filosofi och vetenskap. Religionen, med sin tro på sanningen med stort S, har sedan länge förlorat den striden i moderniteten. Vad som är värre är att detta också framstår som ett svek av filosofins ursprungliga samhälleliga funktion. Den skulle inte erbjuda mening i en meningslös värld, utan säga sanningen, framför allt när denna sanning inte är välkommen. Det är en sådan frispråkighet som Platon låter Sokrates hylla i dialogen Gorgias som den utmärkande egenskap hos alla som verkligen strävar efter att göra medborgarna bättre. Det är också samma frispråkighet som Platon själv, med livet som insats, ska ha visat prov på vid tyrannens hov i Syrakusa. Att säga en ovälkommen sanning handlar inte om att individen ska känna hopp, lugn eller mening, utan att hela samhället, genom ett chockerande sanningssägande, ska få syn på någonting det egentligen inte vill erkänna.  

Faran med existentiell hälsa är således att den individualiserar och psykologiserar en sjukdom som infekterat samhällskroppen. Och en sådan åkomma råder inte samtal om livet bot på. I stället måste vi ha modet att säga sanningen: om samhället är sjukt krävs det en komplett omläggning av hela vår gemensamma meningsstruktur. Problemet är inte att hälsan specifikt är en konsumtionsvara, utan att alla ting (abstrakta som konkreta) i vår värld framträder som varor.

Min monografi om diplomatins ideologi finns nu ute som e-bok.

På grund av den pågående coronakrisen har publiceringen av min bok Diplomacy and Ideology: From the French Revolution to the Digital Age blivit något försenad. Dock finns den från och med i dag tillgänglig som ebok från Routledge. I denna bok, i vilken jag behandlar diplomatins begrepp och historia, argumenterar jag för att diplomatin har förvandlas till en av den moderna nationalstatens mest centrala ‘ideologiska statsapparater’.

Boken är uppdelad på fyra teman där det första presenterar de centrala teoretiska ingångarna lånade från Slavoj Žižeks verk. Här ligger fokus på hur Žižek förstår relationen mellan det politiska och ideologi samt hur det är möjligt att använda den begreppsapparat från den lacanianska psykoanalysen som han gör bruk av i sina analyser. Därefter följer tre delar som behandlar diplomatin i egenskap av archi-politik, ultra-politik och post-politik. Vart och ett av dessa avsnitt fokuserar på en för diplomatin viktig historisk epok från den franska revolutionen fram till i dag. Den andra delen tar sig därmed an skapandet av begreppet diplomati och hur detta kom att färgas av den franska revolutionens värden. Den tredje delen går sedan vidare med de effekter som de två världskrigen hade på diplomatin innan den fjärde delen undersöker det senaste skiftet i den moderna diplomatin, Sovjetunionens fall, och hur detta förändrar hela spelplanen för fältet diplomatistudier som kom att formeras kort därefter. Boken argumenterar för att diplomatins främsta uppgift inte ska förstås som att förhandla fram fred mellan krigförande parter, utan snarare är den satt att reproducera en myt om statens enighet genom att förtränga dess grundläggande motsättningar.