Jag har nyligen skrivit en artikel som behandlar representationens problem genom retorikens och diplomatins gemensamma historia. Texten finns nu tillgänglig i nummer 81 av Rhetorica Scandinavica, den nordiska retorikforskningstidskriften. Jag tog mig an detta gemensamma problem genom att först undersöka de olika lösningar som erbjudits genom historien, något som gör det möjligt att röra sig från Platons och Aristoteles kritik av sofisterna, via Demosthenes och Aeschines ansträngningar att mäkla fred med Filip den II av Makedonien, till Rousseau, Kant och det samtida studiet av diplomatisk retorik. I Kants idé om den eviga freden och Perlmans begrepp om det universella auditoriet fann jag också något som framstår som modernitetens svar på detta antika problem, accepterandet av vad vi med Hegel skulle kunna kalla språkets och fredens dåliga oändlighet. Slutligen diskuterade jag Lacans förståelse av diplomaten som representant och de möjligheter som erbjuds att undkomma den oändliga dialektiken mellan försöket och dess misslyckande