Under pandemin blev alla keynesianer – och det är ingenting att glädas över

Vi känner alla till utfallet av pandemin: efter att den nyliberala modellens under det sista dryga decenniet hade kört på ångorna insåg nu även dess främsta försvarare att det nu var över. Det gick inte längre att släpa sig från dag till dag genom att kasta gratis pengar på varenda idiotidé som någon Silicon Valley-snubbe med munkjacka hasplat ur sig på sin saccosäck. Kapitalismen krävde en ny drivande logik. Pandemin kom som en skänk från ovan, då den visade att kapitalet fortsatt kan förmeras även om befolkningen skickas hem från jobbet, så länge staten fortsätter att trycka nya pengar. Så i dag är såväl Ebba Busch som Joe Biden keynesianer och vill se ökade offentliga investeringar. Finanspolitiska rådet, Lars Calmfors och EU:s ekonomikommissionär Paolo Gentiloni har mer eller mindre uttalat erkänt att åtstramningspolitiken har misslyckats och att staten nu måste ta sitt ekonomiska ansvar. Och från Miljöpartiet till Elon Musk argumenteras för en universell basinkomst. Detta innebär, om vi ska tro dem som med visst fog fann någonting progressivt i keynesianismen under nyliberalismen, att vi nu bör glädas. Jag tror att det snarare bör oroa oss. Ty det är inte enträget agiterande som har lett till att kapitalets megafoner nu har bytt sida. I stället bör vi lyssna till rädslan i deras röster. Är det inte märkligt att den grupp som under det senaste decenniet kunnat tälja guld med sina illa snidade smörknivar, techbolag som har tillåtits att blöda pengar med en högst oklar finansieringsmodell och en vag förhoppning om framtida monopolstatus, nu helt plötsligt vrålar sig hesa om att just deras technologiska landvinningar alldeles snart kommer att avrätta oss alla? Här får vi dock inte begå misstaget att tro att de själva egentligen vet vilket monster de fruktar. För vad som egentligen är skämmande är hotet om att själv bli syndabock när mammon på nytt förväntar sig ett kostbart offer för att ge oss sin välsignelse. Men att blott acceptera kapitalets omvändning från nyliberalism till keynesianism med ett förmätet ”vad var det jag sa?” är att hugga i sten. I stället är det dags att börja kohandla. Om de vill slänga åtstramnings- och privatiseringspolitik på bålet för att blidka mammon, ska vänstern kräva att också välfärdskapitalister, plattformarnas feodalherrar och den ständigt växande miljardärsklassen ska bli bränsle åt elden. För varje infrastruktursatsning ska det krävas radikalt höjda skatter på kapital och förmögenheter. För varje omförhandling av det finanspolitiska ramverket ska det krävas att ytterligare en del av välfärden återförs till det offentliga. För varje steg mot en universell basinkomst ska ytterligare en av techbaronernas plattformar omvandlas till allmännytta. Inget bör göra oss mer oroliga än när härskarklassens lakejer byter fot. Men samtidigt är det bara när den gamla världen är döende och alla fruktar monster som det finns utrymme att verkligen agera.