Efter Rysslands invasion av Ukraina har en tidigare förlegad teori inom internationella relationer gjort en storstilad återkomst på den intellektuella scenen: den klassiska realismen. Den klassiska realismen, ofta associerad med britter och amerikaner som George Kennan, J.J. Mearsheimer, E.H. Carr och Hans J. Morgenthau, brukade ofta spåra sina rötter tillbaka åtminstone till Machiavellis tänkande kring krig och fred, men föddes egentligen i svallvågorna efter det första världskriget. Därefter kom denna teoretiska rörelse att bli världsledande efter chocken från det andra världskriget och starten av det kalla kriget. Och i en tid definierad av två tydliga motpoler, konkurrenter inte bara i frågor om makt och inflytande utan även direkta ideologiska fiender, passade en idé om den internationella arenan som ett anarkiskt fält väl in. Grundtesen i den realistiska läran är således att diplomatin och kriget radikalt förändrades (den tidigare till och med uppfanns) i och med modernitetens, och därmed den moderna nationalstatens, framväxt. Man menade att Europa, med början i de italienska stadsstaterna under renässansen rörde sig bort från ett system där kyrkan (och kejsaren) agerar medlare och slutgiltig auktoritet när olika prinsar och kungar stred mot varandra, till ett tillstånd där en sådan makt inte längre kunde existera. Istället var det nu ‘var stat för sig själv’ i ett anarkiskt system där den enda stabila regeln var att den starkes lag gäller. Detta, menade de klassiska realisterna, var grundförutsättningen för all diplomati, och diplomatens roll blir därmed att, efter bästa förmåga, försöka balansera de olika krafterna mot varandra för att på så sätt uppnå fred som en slags skört tillstånd av ekvilibrium.
I och med Sovjetunionens fall övergav Internationella relationer de sista resterna av den klassiska realismens teorier i förmån för beskrivningar av internationella relationer som lade mer fokus på samarbete, icke-statliga aktörer och terrorismbekämpning, allt i enlighet med den ideologi som rådde i vad vi med en formulering från Slavoj Žižek kan kalla ”Clintons glada nittiotal”. Men nu, när Ryssland återigen vill visa att de tänker utmana USA:s 30-åriga hegemoni på det diplomatiska fältet, äntrar också på nytt den klassiska realismen scenen. Bland annat syns detta i att J. J. Mearsheimer helt plötsligt har rönt uppmärksamhet världen över med sina uttalandet om att USA är, åtminstone i viss mån, skyldigt till kriget, då amerikanerna borde ha insett att det faktiskt finns gränser för hur mycket obalans de internationella relationerna tål utan att helt gå under. Vi ser också detta i en strid ström av påståenden att den multipolära världen är tillbaka, där vi ska förvänta oss en situation i vilken en rad stormakter (vid sidan av Ryssland och USA utgör Kina här en självklar kandidat) som återigen i en kraftmätning försöker etablera en rimlig balans (och där det, som vanligt, är civilbefolkningen i andra länder som utsätts för det största lidandet under tiden som denna balans etableras, och sedan igen när den oundvikligen krossas).
Problemet med realismen är dock inte att någon som Mearsheimer skyller Rysslands krig på USA. Det är såklart sant att NATO:s expansion och USA:s oförmåga att beakta någonting annat än landets egna ekonomiska intressen utan tvekan har framstått som ett hot mot Putins drömmar om ett Storryssland. Nej, problemet med realismen är att den, i egenskap av teori, inte ens gav oss en korrekt bild av verkligheten under kalla kriget. För krigen som hemsökte Europa under första halvan av 1900-talet, menade de klassiska realisterna, berodde på en växande demokrati och ett större folkligt inflytande i internationella relationer. Diplomati, menade man, var beroende av möjligheten att förhandla fram avtal i största hemlighet, där ingen makthavare (och därmed inget folk) behövde utsättas för en sådan förnedring som exempelvis Tyskland hade fått göra efter första världskriget. Diplomatin hade helt enkelt börjat bry sig för mycket om public policy och public opinion för att längre vara effektiv (och de fruktansvärda konsekvenserna av detta flirtande med massorna såg vi inte bara i effekterna av det första utan också i hänsynslösheten i det andra världskriget). Balansen krävde, med andra ord, att suveränerna fick komma överens i hemlighet, så att de alla kunde behålla ansiktet på hemmaplan, i mötet med pöbeln (oavsett om den var blods- eller fredstörstande). Lösningen, enligt den realistiska skolan, var därmed att återföra den suveräna makten (åtminstone vad gäller internationella relationer) till ledaren. Risken, som en realist uttryckte det med hänvisning till det romerska och det kinesiska kejsardömet, är annars antingen fred utan frihet, eller frihet utan fred, eftersom folket alltid kan förledas av såväl tal om enkla vinster och stora belöningar som vackra ord om frihet och fred. Vi har redan sett delar av detta, en kritik av exempelvis det ryska folkets passivitet i förhållande till Putin, en frustration som kanske tydligast uttrycktes av Joe Biden när han utropade att Putin inte kan ”tillåtas att förbli vid makten”. Vi ser det också mellan raderna där ett svenskt NATO-medlemskap helt plötsligt enbart är en fråga för våra nu sittande politiker, och där de som eventuellt är av fel åsikt ska tillrättavisas medelst så kallad ”säkerhetspolitisk dialog”. Problemet här är att all dialog är sekundär när den realistiska fantasin redan har etablerats, när den enda givna lösningen är att stärka suveränens makt att ta beslut utan att behöva ta hänsyn till folkets skiftande opinion. Frågan om Sveriges diplomatiska strategi måste lösas bakom lyckta dörrar, så att möjligheten finns för politikerna att säga en sak till Ryssarna, en annan till NATO och en tredje till det svenska folket.
Det än större problemet är att den klassiska realismens lösningar byggde på en fantasi om en potent suverän, något som visade sig i en ofta återkommande dröm om att vi skulle kunna återgå till den så kallade ’gamla diplomatin’ som effektivt hade tjänat Europas hov innan den franska revolutionen. Vad denna fantasi missar är att suveränen i en modern demokrati av nödvändighet är impotent. Drömmen om att någon skulle besitta den auktoritet som krävs för att med en signatur, och utan att rådfråga eller lyssna till åsikter från någon annan, skulle kunna inleda eller avsluta ett krig är just bara en dröm, en naiv och reaktionär förhoppning om en suverän som inte svarar för någon utom gud. Men, som Hegel påpekade redan för 200 år sedan, då den moderna demokratin fortfarande mest var en idé: kriget är en nödvändighet för den moderna staten. Utan krig skulle varje nation gå under i ett internt kaos, och ingen suverän kan på något sätt hindra detta skeende. Denna den moderna nationalstatens gräns borde få oss att vilja överskrida dess form, snarare än att återgå till att fastna i ett rent fantiserande om en suverän som likt Ludvig XIV kan säga: “Staten, det är jag!”.
